anam

Jag tog bussen till Uddevalla 23.32 för att sedan oväntat åka tillbaka till Ljungskile. Jag ankom till Ljungskile igen 03.30. Jag åkte av någon konstig anledning med busschauffören till Göteborg och sedan tillbaka till Ljungskile på en pratstund. Det var lärorikt, absolut, men helt galet konstigt. Denna busschaufför hade kontakt med Gud under hela resan och hade haft i fyrtio år. Hans resa hade börjat i söndagsskolan och sedan som pastor. När den tredje av hans vänner sedan sa att han borde plugga och på frågan varför hade svarat att han bara borde det. Var? I Lund, så åkte han till Lund för att plugga. För att sedan hoppa av. Men meningen med det var att han där träffade sin fru, Eva-Karin. Busschauffören, som hette H-C men jag frågade aldrig om namnet, berättade om bibeln, eller ”biblen” som han uttalade det, och min första tanke var hur han kunnat i fytio år tro på allt med korsfästningen och återuppståndelsen och allt som står. Efter ett par timmar förstod jag. För mig handlade detta inte om en tro på Gud,  utan en tro på hur man ska behandla och bemöta andra människor i sin omgivning.  H-C kommenterade vid fler tillfällen hur jag försvann i min egen värld, så som jag brukar. Jag funderade på vad han sagt... Jag sa till honom att jag har svårt att tro på Gud grejen, men för mig skulle det kunna vara symboler. Återuppståndelsen är en symbol för att Jesus inte var välkommen till döden, hade hade ju inga synder. Därför skickades han tillbaka, han fick livet tillbaka för han inte hade begått några brott, han hade tagit andras smällar och förtjänade liv.
H-C fick mig att berätta en liten del ur mitt liv och hade kunde ’känna min själ’. Har jag en själ, tänkte jag. Jag frågade H-C om han trodde Gud satt där uppe på ett moln, det trodde han inte och han började prata om hur saker och ting skapats. Människan pratar om logik men har en skev bild på det. Människan skulle inte säga att en stol skapade sig själv, en stol är ingen stor grej, men att jorden och universum skapade sig självt är någonting man tror på. Är det inte då större chans att en stol skapats sig själv än hela världen? Hur skulle någonting så stort kunna skapa sig självt?

I slutet av resan, när vi började närma oss Ljungskile igen, sa han att nu när vårt samtal börjar närma sig sitt slut skulle han vilja be en bön. Jag höll mig från leende. Han sa att det är någonting han brukar göra med ungdomarna och vuxna i kyrkan, sammanfatta samtalen i en bön. Jag frågade, vadå, ska jag knäppa händerna, bluna och tänka då? Han skrattade, nej, vi pratar med varandra som vi gör nu, fast inte riktigt med samma ord. Jag förstod inte vad han menade och det blev aldrig någon bön. Eller inte vad jag vet i alla fall, jag reagerade inte på om han bytte ordval under den sista kvarten.

                                 

Idag blev jag bjuden på julkonstert för de hemlösa. En tidig födelsedagspresent till mig! Från mitt hjärta. Två timmar kändes som en halv. Tiden gick så fort, måste betyda att det var uppskattat? Timo, Silversystrar och Mission Possible var väl mest imponerande. Men även den lilla orkestern med dragspel, bas, piano, fiol, cello och gitarr. Tänk vad många ord man kan få in i en stråke eller ett drag med dragspelet. Underbart.
Alla pengarna går till de hemlösa i Göteborg, 500-1000 st alltså. Jag tycker det var härligt att se så många människor som ställer upp gratis, de gav två timmar av sin lediga tid (plus all repetition) och satte ihop detta som jag tycker man kan kalla succé. Det var ashäftigt. Känslar i lokalen var så varm.
http://www.youtube.com/watch?v=wjUOkIg_YOM

Sedan spöregnade det hela vägen hem och nu haglar det tegelsten. Jag sprang just ut i vädret och tömde min brevlåda! Jag har hört att man borde göra det sisådär några gånger per år. Just nu var anledningen till det att jag fick veta att däri ligger ett brev från min efterlängtade bror!!! Mycket riktigt och glad blev jag!



Nu är det förresten dags. Ja, att dela med mig av allt. Förhoppningsvis kommer jag t o m sitta på en föreläsning i januari och berätta om min väg från gluten och mjölk till friskhetstecken. Det ser jag fram emot!

"Tre procent av alla som behandlades i öppenpsykiatrin under 2009 fick diagnosen ADHD. I själv verket var antalet ADHD-patienter sju gånger högre enligt en studie vid Sahlgrenska akademin.

Diagnosen ADHD är fortfarande relativt sällsynt, det visar en genomgång av 20 års registerdata som omfattande drygt 56 000 patienter som vårdats inom vuxenpsykitrin i Lund.

Forskare vid Sahlgrenska akademin har gjort fördjupande studier visar att andelen patienter i själva verket är sju gånger fler.

- Resultaten visar att patienternas utvecklingshistoria och kognitiva funktioner bör uppmärksammas mer inom vuxenpsykiatrin, det säger doktoranden Lena Nylander i ett pressmeddelande."

Vad sägs om att lägga om kosten och röra lite på fläsket istället... Nä, "medicin och samtalet" är lösningen.
Bullshit.

Idag var jag på S's föreläsning i Göteborg. Skitbra, lärorikt. Spännande och kul att se att det finns fler människor som faktiskt känner till lite av det hon pratade om. T o m provat att ta bort mjölk och mjöl, eller använder kokosfett och omega 3... S pratade massa intressant om över eller underkänslighet inom området känsel, dolda funktionshinder, opioida peptider och alla symptom som kan försvinna av bara en kostomläggning. "Bara".

Jag fick även träffa en osteopat, vilket verkar vara ett ganska spännande yrke. Jag var tvungen att googla lite.

"Osteopat - en alltmer efterfrågad kompetens
Osteopati är en internationellt erkänd och väletablerad form av manuell behandling som bygger på filosofin att assistera kroppens naturliga maskineri med minsta möjliga hjälp. Osteopati är ett system för diagnostisering och behandling av besvär relaterade till kroppens rörelseorgan.

Viktiga principer i osteopati är att behandla hela personen, inte bara symtomen. Man lägger stor vikt vid sambandet mellan kroppens struktur och hur den fungerar samt kroppens självläkande mekanismer.

Att arbeta som osteoapat innebär att med bredare helhetssyn och djupare medicinsk kompetens hjälpa människor att må bra - samtidigt som du styr över din egen vardag i en spännande och växande bransch, i såväl Sverige som Europa och USA."

Diagnoser som ADHD, autism, torrettes, bla bla bla, depression osv, kan allihopa bli "botade" med hjälp av kosten. Ta bara bort mjöl, mjölk, soja och socker.
För varje gång jag pratar om det eller hör talas om det eller bara ser en människa bli iproppad medicin för en diagnos som han/hon skulle slippa, bara jag ser på behandlingshem eller psyk or whatever där de struntar fullständigt i vad kosten gör och kan göra, blir jag mer och mer peppad till att göra någonting. Hjälpa till i alla fall.
Jag har ju själv lagt om kosten för att må bättre, och jag mår bättre. Det funkar! PROVA! Läs Kärnfrisk familj.

Det här behöver du:

Satsen ger 30-35 lussekatter

50 g jäst för söta degar
150 g mjölkfritt margarin
5 dl havredryck
2 msk fiberhusk (finns att köpa i de flesta större affärer)
2 förpackningar saffran
1 ½ dl vit baksirap eller socker
½ tsk salt
1 l glutenfri fin mjölmix utan mjölk
Glutenfri mjölmix till utbakning

Kallt kaffe att pensla med

Kom ihåg att läsa innehållsförteckningarna om du inte är helt säker på vad ingredienserna innehåller.

Så här gör du:

Degen blir bäst om du gör den i en hushållsassistent.

Stöt (eller snarare mosa) saffran tillsammans med lite socker i en mortel. Smula jästen i degbunken. Smält margarinet, häll i havredrycken och värm till 37-38 grader.

Häll lite av vätskan över jästen och rör om så att den löser sig. Häll över resten av vätskan. Häll i fiberhusk, vispa runt lite och låt det stå och svälla i 10 minuter.

Häll i baksirap eller socker samt salt, saffran och mjöl. Arbeta degen i maskinen i fem minuter, den ska vara ganska lös. Låt degen jäsa i 30 minuter under duk.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Knåda den inte, utan skär loss bitar som du försiktigt rullar med hjälp av mjölade händer. Degen är lösare och känns ömtåligare än deg gjord på vetemjöl, så var lätt på handen när du arbetar med den.

Forma lussekatter av rullarna och lägg dem på smorda bakplåtar eller plåtar med bakplåtspapper. Tryck försiktigt i russin.
Låt jäsa under duk i 25 minuter.

Pensla med kallt kaffe (för färgens skull, tål du ägg kan du pensla med det). Grädda i mitten av ugnen i 220 grader i cirka 8 minuter.

Tips! Vit baksirap och fiberhusk hjälper till att hålla degen saftig.




Förresten, svaret på min novell blev, på en ledig dag, att de tackar för mitt svar, jobbar egentligen inte idag med ska svara bättre på måndag. Alltså imorn. Det ska bli spännande.
Jag önskar jag kunde klona mig, det finns så mycket jag vill göra, samtidigt. Jag vill till Eken och rädda liv, jag vill jobba med beröring, kost, jag vill bli flygvärdinna för att få känna att jag flyger, jag vill bli något som det antagligen inte ens finns namn för. Jag vill starta eget, följa någons fotspår, samtidigt gå min egen väg. Vara stolt, veta vad jag sysslar med. Ha rätt, få rätt, hjälpa och finnas, bli hört, lyssnad på och sedd. Berätta. Det vill jag.

Du får gärna beskriva vad du blev ledsen av och vad det var i formuleringarna som var jobbigt. Var det att vi skrivit ganska exakt vad ni sa eller tycker du att vi dragit fel slutsatser? Det har betydelse vad du tycker så om du vill så vill jag gärna veta det. Även om jag är gammal så kan jag och andra lära oss av det.

Det som händer är att vi vid nästa tillsyn som till våren kommer att följa upp det vi hörde och såg. Dessutom är det meningen att det vi fått veta av ungdomar i hela landet ska på något sätt sammanställas för at vi ska veta vad ska vi titta på när vi är ute på tillsyn. Ansvariga politiker är också intresserade.

Med vänlig hälsning



Min första reaktion var att det kändes som om det som sagts av ungdomarna var "löjligt".. Vet inte vilket ord jag ska använda men om personalgruppen skulle sitta och läsa igenom rapporten så kan jag föreställa mig hur de sitter och hånar ungdomarna bakom deras ryggar för vad de, vi, sagt.
Jag tyckte det var jobbigt att läsa eftersom jag nu när jag är utskriven tänker "det där är ju helt sjukt, är det där verkligen tillåtet". Det där har jag varit en del av och jag är helt maktlös nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag tänker på när Eva eller vad hon heter som är chef (?) var på besök på Eken så sa hon "här skulle jag tycka det kändes tryggt att ha mina barn". En sån kommentar bevisar ju vilken bild folk får av Eken och det bevisar även att allt inte är som det ska. Det är den bilden t ex G med personal ger de som ser Eken utifrån. Det verkade heller inte helt okey att hon skulle känna sig trygg med att ha sina barn inlåsta på det sättet...
Jag kan tänka mig hur era möten med G och personal kan se ut, jag vet ju hur det sett ut på mina behandlingskonferenser. G har kunnat säga PRECIS vad som helst, som hon tycker låter bra, och alla andra (utom jag) har trott på hennes ord bara för hon har den position hon har (G har rätt, hon vet vad hon pratar om). Självklart kan hon göra samma sak med andra då. Och de kallar mig manipulerande...
Jag tycker det är helt galet att ungdomarna på Eken vant sig vid den miljö som är på Eken för den är allt ifrån mänsklig. Personalen som bemöter och behandlar de inskrivna som om de vore djur eller monster.

Jag läste någonstans någonting om vad som hänt på höjden, att den "gamla behandlingsmetoden" fanns kvar. Med isolering och sitta på sängkanten osv... Det är såna saker som man lägger märke till, det är sånt som är tydligt och går att peka på, därför är det lätt att förändra och förbättra sånt. Men sådant som ligger och gror och skaver under ytan, det som ingen ser, läggs det heller inte ner tid och energi på. Det är som att det som inte syns finns inte. Men en sån sak kan ju vara minst lika viktig och avgörande.
Det är så lätt för personalen att med ord berätta saker för andra utomstående och få dem att vinna deras förtroende.

En sak till jag reagerade på bara igår... R var och hälsade på mig och hon berättade glatt att hon och två personal till varit och "shoppat". Först antog jag att de handlat till sig själva men sedan berättade hon att det hade gått bra för Ljungbacken i år så de hade fått pengar över. De hade handlat nya möbler o sånt. Hon sa "det är så roligt att handla när man inte behöver titta på priserna!". Hon menade att när man handlar privat så måste man ju kolla på priserna för att se om man har råd men när man handlar till Eken så får det kosta vad det kostar vill... Jag tänkte då, varför handlade de upp alla de pengarna de tjänat in på sånt? Varför inte istället göra någonting åt t ex gympasalen så att fler VILL gå dit och RÖRA på sig ibland, eller göra utflykter, åka någonstans. Och om man nu tvunget måste ha alla de nya möblerna för att "snygga till" på avdelningen, varför inte ta med ungdomar ut och låta dem vara med och välja ut, då finns det i alla fall en mening med att inte titta på priserna för då känner sig ju ungdomarna också delaktiga i hur det ser ut "hemma hos dem".

Jag menar inte att ni dragit fel slutsatser i det ni skrivit i rapporten men min känsla är att problemen blir undanstökade. Även om du är gammal så har jag fått känslan av att du tar det jag säger lite på allvar i alla fall och du och andra lär er säkert, men vad gör man åt det då? Ungdomar som sitter på institutioner skiter väl fullständigt i hur mycket alla andra runt omkring lär sig när de får stå ut med att "det är såhär det är, det finns inget att göra åt det".
Att ni skrivit ganska exakt vad vi sagt tycker jag är bra eftersom det är vad vi sagt och det är ju viktigt att det kommer fram..

Jag skulle kunna skriva en hel roman om allt detta men du ska ju orka läsa det också!

Mvh, Anna

Det är häftigt hur saker kan förändras. Sedan jag flyttade från Eken sägs det att det kommit en ny. 200 kg somalie, och J har fått åka hem. Det är stort! Det känns bra t o m för mig. Ännu ett bevis på att det GÅR. Så länge det finns någon som tror på en, så länge det finns någon att falla tillbaka till.
Så som J grät när jag flyttade så tror jag han glömt den känslan nu och ersatt den med lycka för att få vara HEMMA.
När jag tänker på honom så tänker jag att jag undrar om han har någon, om han känner själv att det är äkta?
För alla behöver någon som bryr sig.
Vad jag kommer minnas av honom är alla de mediciner somhan blivit rekommenderad och tagit av anledningen att kunna skryta för W att han nu tar en medivin mer än honom.

Artikel från, Kommittén för mänskliga rättigheter.

"Över hälften av alla amerikaner tar kosttillskott. Enligt den senaste rapporten från USAs giftinformationscentral orsakades inte ett enda dödsfall av kosttillskott. Däremot finns det rapporter om att 783 936 amerikaner dött av läkemedel – på ett år.

Trots medias alla varningar för kosttillskott så är det inga som dör av dem. Den senaste rapporten för år 2008 från amerikanska giftinformationscentral som presenterades i Clinical Toxicology visar att inga dött från multivitaminer, inga från mineraler, inga från vitamin A, B, C, D eller E.

Det fanns heller inga dödsfall rapporterade från örter, aminosyror, kinesisk medicin, ayurvedisk medicin, blågröna alger (stort medialarm i Sverige) eller homeopati. Trots det skall de stoppas.

Amerikanska giftinformationscentralen är den största och mest tillförlitliga i världen. Det finns 61 giftcenter över hela USA som håller noggrann uppsikt över alla förgiftningsfall. Om alla de 154 miljoner människor som använder kosttillskott varje dag tar en tablett om dagen, så blir det 56 miljarder doser årligen. Om de tar 3-4 piller, vilka de flesta gör, blir siffran astronomisk. Inga dödsfall.

Så vad kommer larmet i media ifrån? Krigsrubriker i tidningarna. Var är kropparna? Granskar inte journalisterna rapporterna som kommer? Och vilka media har rapporterat den positiva nyheten: ”inga dödsfall”?

I så fall skulle de säkert även kommit fram till den extremt oroväckande nyheten att biverkningar från receptbelagd medicin uppgår till 2,2 miljoner, och att antalet iatrogena (läkarframkallade) dödsfall i USA uppgår till 783 936. Kostnaderna för dessa är lika astronomiska. Death by medicine.

Dessa höga siffror kan säkert ifrågasättas i sin exakthet, men siffrorna är officiellt sett redan höga. Dessutom finns det ett mörkertal som aldrig redovisas till FDA biverkningscentral, som långtifrån är lika exakt som giftinformationscentralens. Man räknar med att rapporteringen av biverkningar till FDA bara utgör 1 procent av de verkliga siffrorna.

Men relationen mellan alternativmedicin och skolmedicin är det verkligt intressanta med dessa siffror. Och då kan man också förstå hur och varför media manipuleras.

Man kan också undra varför kinesisk medicin och ayurvedisk medicin skall förbjudas (noll dödsfall) i EU, samt så gott som alla örtpreparat och i praktiken homeopatiska medel. Det är EU som bestämt att alla hyllor skall tömmas på dessa medel (EC Directive 2004/24/EC).

Samtidigt säljs det giftiga mediciner och vacciner ganska ohejdat. Bara psykiatrins antipsykotiska medel är rena stordräparna och siffror på hundratusentals dödsfall har nämnts. Patienterna drabbas av övervikt, diabetes och förtidig död. Flera läkemedelsföretag har stämts, bl.a. AstraZeneca med Risperdal där en process med tjugosextusen patienter och anhöriga kräver miljardelopp.

Inom alternativmedicinen finns alternativ till psykiatrins giftiga droger. Den nya ”gröna mentalhälsovården” som är helt drogfri är ytterst effektiv.
Varför vill man stoppa den? Follow the money!

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården."
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Jag blev utskriven från Eken den 30 Oktober. Ganska exakt ett år efter att jag blev inskriven och snart en månad sedan. Jag känner varje dag att jag vill tillbaka för att hämta Jonatan för att ta honom hit, lägga om hans kost så som jag gjorde med min, visa honom Ljungskile och andra städer att åka till, se natur istället för fyra stela väggar och en fet personalgrupp full av idioter som ser på honom och alla de andra som bor där som en grupp med monster, djur, föremål som ska gömmas från resten av världen, galna apor med bokstäver i pannan.
Ungdomarna där är inte mer galna än personalen, tvärt om. Ungdomarna där är inte mer galna än människorna som man möter på stan. Men de tvingas hålla en mask för att inte spåra ur, för att inte skilja sig från de "normala". Ingen av personalen kommer kunna se dem som vanliga så länge de bor där, och efteråt kommer de ändå alltid ha den stämpeln. I personalens ögon kommer de alltid att vara klienter från behandlingshem. De säger till oss, eller i alla fall till mig, att Eken bara är en period av mitt liv. Ja, visst var det, men jag kommer aldrig för dem vara som vem som helst, jag kommer bli igenkänd som en ungdom från Eken. Vem är det då egentligen som är sjuk i huvet? Ungdomar som hamnat snett i livet och fort som fan blir placerade i ett fack, "onormal", "sjuk", "störd", "bokstavsbarn" osv osv. Vem är sjuk i huvet då? Ungdomarna blir placerade i fack för det är vad som är lättast. Det är lätt för läkare att skriva ut medicin och på det tjänar de pengar! Ungdomar tävlar om vem som tar mest och starkast medicin och kan hur lätt som helst lura till sig mer medicin utan att det egentligen behövs. Men det är lätt för läkarna och de slipper tjatet. Sedan höjer de dosen när ungdomarna kommer och säger att det inte hjälper eller för att de plötsligt gjort ett självmordsförsök. De har inte en tanke på att ungdomar = barn och barns kroppar tar skada av all konsgjord medicin som hela tiden proppas i dem.
Tänk och de skulle byta ut doktorerna till sjukgymnaster och låta ungdomarna röra på sig, byta ut tidningsläsande personal mot personal med ork och kraft och motivation. Tänk om man skulle kunna prova det i en period, helt ta bort medicinerna och istället använda rörelsen som medicin. Tänk vilket förändring. Ungdomar skulle somna på kvällarna av utmattning från att de varit igång hela dagarna och inte av att de suttit vid TV eller dator hela dagen och känner ögonlocken trilla ihop av ett litet piller.


Love is a many splendid thing... Love lifts us up where we belong, all you need is love.
Jag vet inte, men det känns väldigt bra ändå. Jag och min kaospojke kan nog fixa det. Jag var i Lysekil igår tills idag och trivdes som bara den.
Pratade med min kaospojke om vi skulle kunna bo ihop... Han vill bo i Lysekil och jag tror att vi fixar det.



Visst har jag alltid upplevt känslor som fyllt varenda muskel i min kropp och tankar som lyft locket på mitt huvud, kokat över, exploderat.
Men aldrig pirret av den lycka som nu spridit sig som små hjärtformade stjärnor i ett fyrverkeri.
Jag har lärt känna känslan av att vara omfamnad under ett rosa täcke, vikten av guld ovanpå mig.
Jag har hittat rätt och underbart.


Tänkte på det idag, när någon i sin närhet inte mår bra och ringer för stöd, vad gör man? Man tröstar och kommer med goda råd, försöker lyfta upp och på något sätt få personen att förstå att det kommer att fixa sig, utan att säga "det blir bra ska du se" för vem är inte trött på att höra just de orden.
Genom att stötta en person i min närhet får det även mig att tänka efter. Kanske behöver jag det inte just i samma stund, men det är ju något jag kan påminna mig själv om när det verkligen behövs. Är det svårt att påminna sig själv - jag har ofta svårt för det - så kan man ju be någon annan att påminna en.
Som när jag mår dåligt och får frågan "Vad har du ätit?". Då tänker jag efter och inser att kanske finns det en ganska rimlig förklaring till att jag mår som jag gör nu, kanske har jag ätit godis, en bulle, vad som helst, och det har i sin tur bidragit till mitt mående. När jag tänker på att det finns en anledning minskar rädslan och t o m kan jag tänka att "det går över".



Jag tittade på en film förut, Home, som handlar om hur vi människor förändrar världen. Jag skulle vilja säga förstöra men förändrar låter lite finare... Men visst, att förstöra världen är inte fint så, jag såg en film som handlar om hur mönniskan förstör världen. Snart kommer all is smälta och många länder kommer ha torka osv. Och här sitter jag med 150cl loka och dricker direkt ur flaskan... Alla träd som fällts, så mycket som förstörts på bara 200 000 år, den tiden som människan, homo sapiens, funnits. Filmen fick mig att tänka efter ännu mer. Att vi ska vara försiktiga med den värld vi fått och nyckeln är att dela med sig, att finnas för varandra. Det var något av det första som sas i filmen och det är något av det första och största som jag lärt mig om livet. Man måste finnas för varandra. Människan är ett flockdjur och hur mycket man än intalar sig att man kan klara sig själv, så tror jag inte att det går, inte i längden. Jag har försökt intala mig det, men gav upp efter flera turer då jag hållt på att kräkas av ensamhet.

Livet kan vara ganska värdefullt.
Om jag hade blivit öppnad och sedan stängd för att bli tillsagt att ingenting går att göra, om jag hade fått besked om att jag har cancer och det finns ingenting att göra åt saken, så skulle jag förmodligen få panik för det finns så otroligt mycket som jag vill göra i mitt liv. Däremot kan jag ibland tänka att jag skulle vara okey med att få det beskedet - OM jag fick tiden jag behöver för att förändra en värld. Tänk att få beskedet... Tänk att få veta att den som står en närmast fått beskedet. Hur hanterar man en sån situation? Jag skulle gärna ta över alla människors sjukdomar, om jag visste att jag blev ihågkommen för det. Om jag visste att någon skulle vara tacksam.
Innan jag dör vill jag hinna med att träffa tusentals människor och ge tid till hundratals. Jag vill vara en del av en förbättring och jag vill hinna uppleva den. Ibland är jag rädd för att impulser ska döda mig, ibland är jag rädd för att jag kommer leva för evigt.
Jag tror jag har ett problem. Innan jag dör vill jag ha nått mina mål. Jag har börjat inse att mina mål kommer kanske inte uppfyllas förrän om hundra år beroende på hur världen tacklar problemen. Jag inser att jag har för stora, alldeles för stora, krav på mig själv.
När jag var liten var aldrig någon nöjd med att jag fick Godkänt på ett prov när jag hade kapacitet för att få Mycket väl godkänt. Ingenting var bra förrän jag gjorde det perfekt. Ändå har jag aldrig varit en fena på att städa eller laga mat. Men detaljer i mitt ansikte, på mina kläder, bland mina vänner, under mina kläder, i mitt hem, i mina arbeten, är oerhört viktiga. Ett exempel, vi har haft ett tema i skolan som heter Rötter, vi skulle skickat in våran uppsats för snart en vecka sedan, mitt är ännu inte inlämnat eftersom jag aldrig blir nöjd med resultatet, vilket resulterar i att jag måste omformulera mig, ändra placeringar osv, tills jag blir nöjd. Jag satsar på att arbetet inte ska bli mer än en vecka försenat.
Men bara för att jag vill göra allt så bra som möjligt, helst för alla i hela världen, helst på varenda prov och arbete, varenda liten detalj ska vara bra, så är jag rädd för att jag inte ska hinna, eftersom jag hela tiden drar ut på tiden.

Det är lite kul, jag bor på dalahöjdsvägen och det är ett väldigt bra ord för att beskriva mig själv, dalahöjd. Är det inte upp så är det ner, och tvärt om. Sedan träffade jag A som var precis likadan, jag trodde inte det fanns någon hade en berodalbana inom sig som jag. Men man pratar väl aldrig om sånt? Det kanske är pinsamt, någonting som man inte vill att folk ska veta. Jag vet ju själv, sedan augusti har jag funderat på om jag borde berätta för klassen att jag bor på behandlingshem, nu är jag ju i och för sig utskriven, men erfarenheten av att ha varit där känns ändå som någonting som skulle kunna vara värt att dela med sig av. Hur gör man det då? Ställer sig rakt upp och börjar berätta? Nä, jag har funderingar över att göra det lite snyggare, om det nu är möjligt. Vi jobbar ju i teman och efter jul kommer psykologi och allt det där som behandlingshem skulle kunna innebära. Då har jag nog en del att säga till om, jag vet nog en del om det trots att jag aldrig pluggat om det.

Vad jag ville skriva om nu, det var inte det jag skrev om. Det är lätt att halka in på andra spår.
Visst kommer det dalar! Och höjder. Visst är höjderna mycket mer underbara än dalarna. Men man måste väl ha dem båda. I mina dalar kommer jag aldrig upp när klockan ringer på morgonen, jag hör den inte ens. Jag kan vakna klockan två på dagen och undra varför klockan inte ringt, och varför sov jag till klockan två?! Jag använder mig väl av somnen så som man kan använda sig av alkohol eller andra droger, man kan fly i dem. Sömn verkar vara min flyktväg nu när jag inte kan fly på andra sätt.
Men när jag är på väg rakt ner i en dal, ett stort svart hål, och ringer efter hjälp. Ska jag då sätta mig och göra en lista på positiva och negativa saker om allt i mitt liv? Det kanske är bra? Jag vet inte för jag har faktiskt aldrig gjort det av just den anledningen.
När jag fick höra det kändes det mer som ett sätt för den personen att bli av med mig, "skriv nu positiva och negativa saker så ska jag gå in i affären nu". Jag vet inte, det är mitt svar på det mesta nu för tiden. Jag vet inte, men jag vill inte tro att det var så hon menade.




Jag undrar även var min socialsekreterare tagit vägen. Han hör aldrig av sig nu för tiden. Kanske ser han det som ännu en ungdom som är ute ur systemet, nu är jag inte längre hans problem. Jag tror nog det är så han ser på det. Föreståndaren på Eken då... Stackars människa, tänk att leva i en kamp varenda dag man går till jobbet. Jag kan tänka mig hur hon sitter i bilen varje morgon och tittar sig i backspegeln och intalar sig att även om någon annan har flera års mer erfarenhet än mig så har jag mer MAKT. Det har hon också bevisat. Hon har makten att säga nej till mig för något hon säger ja till till Linda. Hon kan göra så att det blir en bra sista tid för någon annan men inte mig. Hon gör det så bara för att bevisa att hon har makten att göra det. Och det handlar inte om mig men det är jag som blir drabbad för hennes brister. Och hon klagar över att alla andra är oproffessionella. Tänk om jag kunde hålla upp en spegel framför henne så som hon påstår att hon gjort för mig.

Jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg. Ett år av mitt liv SLÖSADE jag på att sitta på ett hem som ändå inte gjorde någon som helst nytta! Det gör mig arg för jag ser också dem som varit där i två eller tre år, och de helt säkert kommer att vara kvar där i lika lång tid till. Jag blir arg för jag ser hur personalen behandlar ungdomarna. Det gör mig arg på hela sjukvården att se för sånt borde inte få förekomma. De ser inte till ungdomarnas bästa, det viktiga är att de får sin lön så att de kan betala hyra och ha mat på bordet för sina barn där hemma. De skiter fullständigt i om barnen på behandlingshemmet aldrig fått uppleva att mamma eller pappa ställt fram mat på bordet. Alla är ju så olika, men personalen har bara en mall att gå efter och det är så tydligt. Som jag sagt tidigare så går de på föreläsningar och kurser men materialet de får därifrån åker raka vägen ner i soperna. Soppåsen som de sedan tar med sig till Eken eftersom de inte vet hur man sopsorterar och de vill ju inte skitna ner deras eget område så de tar med sig och fyller på soporna på Eken istället. Där ungdomarna bor. De kastar helt enkelt skit på ungdomarna och ungdomarna har ingen möjlighet att ens se det. Det är synd om dem, det var synd om mig när jag var där. Jag tycker det. Jag tycker personalen borde öppna ögonen lite, kanske låna ungdomarnas synvinkel och göra en förbättring. Får allt fortsätta så kommer det snart gå åt helvete. Därför behövs hundra tusen miljontals ungdomar som vill förbättra och kan känna att de KAN förändra.

Jag är orsaken till att två personer fått lämna sitt arbete – på mindre än ett år. Varför drabbas alltid just jag? För jag har ”en dragningskraft som hos en supernova”.

”En supernova är en exploderande stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi, som lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. Det är lika mycket som lyskraften i en hel galax.”

Hur fan lyckas jag då? Jag vill ju inte ha det så, trots att jag tänker på det så inträffar det ändå. Var är The Secret i det??? Tankens kraft my ass.

Medan jag exploderar i universum så strålar hjärtat åt andra håll.

Jag har mått dåligt hela dagen pga... kanske pastan, eller såsen den låg i. Jag reagerar konstigt på när jag ser folk äta drickyoghurt, jag är så glad över min upptäckt att inte kunna göra det som de.

Kärleksproblem är för mig små som atomer, egentligen helt obetydliga om man jämför.  Jag kan känna mig in i deras situationer som har dem, men jag kommer nog aldrig att kunna känna samma hopplöshetskänsla, samma smärta som de gör. Jag förstår inte hur det kan göra så otroligt ont under så lång tid.
Vi hade en lång diskussion om det idag, hur man sätter sig in i känslorna och hur man förstår. Borde man fortsätta trösta eller pusha till att gå vidare, ta sig i kragen eller vända ryggen åt? Hur vet man?
Om man varit tillsammans med en kille exv, som man sedan dumpar för en kille vars oskuld man tog, och upptäcker timmar senare att den här människan inte ens tycker om en... Är det okej att toffla efter exet då när man så väl vet att han bara är ute efter att få ligga? Eller kan man inte hjälpa det? Har man känslorna kvar trots att man gör slut? Varför gör man i så fall slut?
Handlar det om osäkerhet? Eftersom personen i fråga sover hos sitt ex och har sex med honom trots att de gjort slut, handlar det om osäkerhet? Han vill ju och kallar henne för flickvän. Hon säger tvärt emot. Är hon eller han osäker i sig själv?

Jag ska skriva om kosten, om hur den påverkat mig, var, varför, vem osv... Det ska va med i boken.

”Jag känner igen det du skriver om tomrum som aldrig riktigt går att fylla. Har funderat på det jag med.
Jag har aldrig träffat någon som förstår mig till hundra procent. Inte heller försöker i och för sig. Jag tror att jag har ett annat tänk, en annan erfarenhet än de flesta i min umgängeskrets. Det känns som om jag har fått ta mig i kragen och växa upp mycket tidigare än de flesta av mina vänner. Jag har alltid haft någonting som jag varit tvungen att göra, någonting som jag varit tvungen att ta hand om, innan jag har kunnat gå på den där konserten, innan jag kunnat följa med på den där festen. Jag har inte riktigt tänkt på det så mycket tidigare men nu har jag kommit fram till att kanske är det därför som jag inte trivs med de i min ålder, jag umgås hellre med människor som är äldre än jag. Jag är inte på samma nivå som någon. Ofta känner jag mig mognare än de i min ålder, men jag har inte levt lika länge som de som är äldre än jag. Det får mig ofta att känna mig ensam. Jag har aldrig sagt det rakt ut till någon för jag har ju inte riktigt vetat själv, och när jag inte vet exakt vad jag velat så leder inte samtalet till någonting vettigt. Så även där har jag helt enkelt hållit tyst.
För att hitta meningen med livet på egen hand har jag börjat läsa och jag tror att det har varit en bra hjälp. Alla säger till mig att det går inte att klara sig ensam. Kanske inte ensam men det går att klara sig själv. Jag tror det i alla fall, om man tycker tillräckligt mycket om sig själv, och om man tycker att man själv är värd det. Där har jag ju som sagt mycket att jobba med. Som det ser ut just nu så rullar mina tankar helt hysteriskt och då anser jag att jag är värd den där eller de två eller tre, fyra ölen som finns i kylen.
Genom att läsa böcker och lyssna på andra runt omkring mig så har jag insett att det är faktiskt inte det som är meningen med livet, det är inte ens något liv värt att nämna. Enligt mig. Jag har ju sett på nära håll hur alkoholen kan förstöra och slita sönder en familj.
Däremot när solen skiner genom ett träd, när Mio kommer och lägger sig i mitt knä, eller när jag upptäcker nya saker. På dagarna har jag börjat fundera på det, på var solen är, om det har regnat så letar jag efter regnbågen, spegelbilden som ligger på kanalen, snöflingorna och vart dom landar...
Jag ser mycket fint som jag aldrig ens lagt märke till innan, som jag tagit förgivet, och kanske är det det självklara, som ingen lägger märke till, som är det vackra. För de här sakerna kommer inte att flytta på sig så länge jag lever, solen kommer aldrig att överge mig, snöflingorna kommer alltid att hitta en plats på min panna att landa på om jag tillåter dom att göra det.

Att livet är som en bergochdalbana är svårt att missa. Och det är riktigt jobbigt också. Ibland känns det hopplöst, det känns som om jag ska gå sönder och som om jag struntar i allt, bara lägger mig och ger upp. Men jag försöker att knuffa bort den tanken och istället göra något, som att måla eller dansa, ibland går det och ibland lägger jag mig helt enkelt. Det är svårt att hitta saker att kämpa för. När jag sitter här på golvet med datorn i knäet och tittar ut genom fönstret så är det helt grått. Det är kallt också! Men jag har tänt några värmeljus, jag älskar värmeljus. Det bästa är när det snöar ute och jag har massor av ljus tända. Då behövs inte mycket mer för att jag ska trivas, kanske raggsockar och en tjock tröja.

Jag är också glad att du kunnat ge mig en vink om hur man kan gå vidare. Och jag är glad att jag kan ge dig energi, som jag får massor tillbaks av. Jag blir glad när jag läser mail från dig och när jag lyssnar när du pratar, jag kommer alltid att ha med mig det. Tack. Jag blir....rörd (tror att det är rätt ord) av att du gett och ger mig av din tid och dina råd. Kan jag på något sätt tacka dig så säg hur.

Jag kom precis på mig själv med att sitta och le, jag blir så himla glad av att läsa det du skriver! Och det får mig verkligen att tänka efter. Jag lovar att jag ska spara allt. Jag skriver mycket, och sedan jag fick den här datorn har jag börjat skriva ännu mer, och jag har massor sparat i dokument. Det känns så skönt att veta att nu kan inte mamma eller pappa smygläsa det jag skriver, det gör dom gärna annars. Dokumentet har hela tiden hetat "nytt dokument" men nu kan jag döpa om det till Dagbok. Flera av mina vänner har alltid sagt till mig att jag borde skriva en bok. Dom säger att jag är "konstig" och inte som alla andra. Att jag tänker för mycket fast det jag tänker på kan ofta vara klokt, men ibland förstår de ingenting. Men att jag ändå borde skriva ner alla konstiga tankar. Jag har alltid tyckt att jag haft svårt att välja mina ord, eller det är svårt att inte använda samma ord flera gånger. Det kan ju fnnas flera ord som betyder samma sak, och dom har jag svårt för.”

När jag var liten fick mamma alltid massera mina ben på kvällarna, det pirrade i benen så jag ibland trodde jag skulle dö! Mamma fick massera tills det krampade i hennes händer och efter en lång stund verkade det ändå inte vilja gå över. Ibland kunde jag nästan skrika av smärta.
Det sas att det var ”växtvärk”, som jag nu lärt mig att det inte ens finns någonting som heter så.

Om jag skulle berätta för någon att jag såg blixten slå ner i havet nedanför min stuga och det stänkte vatten på mig, skulle någon tro mig då?
Svar: Nej. Självklart inte.
Det känns så, för när jag återberättar någonting eller över huvud taget pratar om någonting som jag, trots allt, fått vara med att bestämma, slå blir svaret "det har jag aldrig hört talas om".
Efter att ha mött utskottets ganska så trevliga bemötande, undrar jag om soc.sekr. har några planer för nästa tre-fyra veckor. Jag tror hon kunde förstå min längtan och min önskan är att hon ska kunna stötta mig. Redan där skiter det sig eftersom jag så snart som imorn får en ny soc.sekr., igen. Jag tror det är typ tjugonde gången jag byter, jag kan i alla fall inte räkna upp dem alla på tio fingrar. Undra om nästa människa "brinner" lika mycket för sitt arbete som alla innan honom, för det är den första manliga jag har.

Jag ska vittna för en annan ungdom, som blev inslängd i väggen och skadad av en personal. Kan en sådan sak göra att personalens fack av misstankar emot mig fylls på? Kanske. Jag upplever dem i alla fall som otrevliga. Jag undrar varför jag är mer låst nu, när jag börjat skolan, än vad jag var innan. Vad har de emot mig? Eller är de alla bara så fruktansvärt rädda för att jag skvallrar? För att jag t o m går ut med det på nätet? Fylls deras rädsla på varje gång jag hör av mig till socialstyrelsen? Förstår de inte att jag inte gör det här för min skull? Jag gör det för de andra och för alla andra som kommer härnäst. Det är inte rättvist och det är fel. Ungdomar blir omhändertagna med tvång för de är i behov av hjälp på olika sätt, ingen är den andra lik. Personalen har säkert hundratals med erfarenheter, men det ska inte hindra dem från att ta tag i nya situationer. Varje människa har sitt eget och egna behov av bemötande och hjälp. Bara för att de har erfarenheter kan de inte luta sig tillbaka och anta att allt ska gå som planerat.
Vårdplaner ska skrivas ihop med ungdomen och bemötandet olika beroende på behov. En känslig ungdom, duktig på att ta åt sig allt, ska inte bli inslängd i väggen och inte bli bemött med slag som lockar fram blod i ansiktet.
Jag minns en händelse. Ungdomen kom ut vid kvällsmaten, helt blodig i ansiktet, och personalen satt som förstenade. Ingen sa ett ord på en halvtimma.

När ingenting får spelas in, knappt antecknas, av ungdomar, hur ska då socialstyrelsen kunna lita på ungdomarnas ord? De hör av sig, ofta, för att be styrelsen om hjälp att komma därifrån. Om ungdomen i samband med det kommer med klagomål, vem fan litar då på den? Då hänger det på ungdomens trovärdighet och om de trots allt skulle lita på ungdomen, hur skulle de någonsin kunna bevisa någonting?

Jag har besegrat världen därför att jag har satt min egen värld vid sidan om den, en jämnbördig och lika suverän värld. Jag har räddat min frihet undan förtryck, jag har försvarat mina gränser. Ingen har lyckats ta sig in, därför har jag segrat. Jag behöver inte vänta på något erkännande för jag är inte beroende av andra. Jag har slagit tillbaka alla angrepp,jag har räddat mitt fädernesland och mitt rike.

Fr o m 1 Oktober blir jag "husägare"! Ja, jag ska äntligen få flytta ifrån det där jävla stället.
Jag avskyr hur man blir behandlad. Jag hatar "folk".
Jag frågade en personal på Eken häromdagen vad han gått för utbildning. Han svarade socionom (om jag minns rätt). Jag frågade vad han läste, vad han lärde sig, av nyfikenhet och han svarade att han fick lära sig hur man skulle arbeta på t ex behandlingshem som han valt att göra. Min nästa fråga blev "hur ska man arbeta på behandlingshem då? hur bemöter man människor som är i behov av hjälp?" och på det kunde han inte svara. Han sa att han kunde inte minnas vad han lärt sig men att han tyckte att han ändå sköter sitt jobb ganska bra, han lever på sina erfarenheter.
Jag fick bilder i huvudet på han och sin familj plötsligt. Jag såg dem alla på Torp en gång och kunde inte undgå att lägga märke till hur skum den bilden var.
Jag tänkte att han har ingen aning om vad han pratar om. Han som jag under ett år alltid tyckt "pratat ur en bok" har egentligen ingen aning. Och kanske är det förklaringen. Förklaringen på att han är så konstig. Visst, erfarenheter kan han ha, men om man inte kan minnas vad man utbildade sig till... Jag tycker det är fel.
Och han försökte lära mig ÅP (återfallsprevention). Bullshit, skulle jag, ikväll, gått in på toa och andats och sugsurfat istället för att ta de där ölen? Aldrig. Jag tog dem och har haft en underbar kväll som slutade bättre än någon annan kväll. På grund av ölen? Det tror jag inte, det var bara den sociala delen.

Jag hade ett långt samtal med syon på skolan häromdagen. Innan jag var tvungen att springa till bussen sa han att det är tur att det finns såna som jag, som vill förändra och förbättra. Såna som inte är nöjda med systemet och som har erfarenhet av det. Såna som vågar säga ifrån.
Då blev jag ännu mer peppad att göra någonting. Inte för min skull utan för dem som kommer efter mig. För hon som ligger och har ångest dygnet runt eller för han som inte hittat sig själv, som är lättpåverkad och inbillar sig att hela världen är emot honom för att han ibland inte får sin vilja igenom. Och för mig själv, för att jag inser att eftersom jag reagerar så finns det en mening med att jag upplevt allt. Meningen är att jag ska kämpa för något som jag med hjäkp av min envishet kanske kan göra någonting åt. För jag har haft lyckan att träffa rätt personer vid rätt tillfällen och det finns även en mening med det.
Jag har typ 40 år innan pension, någonting ska jag väl kunna bidra med? Åtminstone för någon? Mitt stora frågetecken är vilken väg jag ska gå för att nå dit. Vad jag än väljer så behöver jag förmodligen grundläggande behörighet, men sen då?

Jag blir så irriterad. Hur långt jag än reser så kommer jag inte ifrån vad jag åker bort från. Linda skickade ett sms mitt i natten. När hon för en gång skull somnat innan klockan två på natten börjar tjejen i rummet bredvid att skrika. Personalen har kommit överens om att de inte tänker flytta henne mer eftersom de måste bryta hennes mönster. Då måste väl personalen även kunna hantera att vi andra blir irriterade, trötta och arga?
De kan inte svara oss med "du var precis likadan när du kom hit" när de själva så väl vet att det inte är sant. Min kontaktperson sa till min mamma att jag var likadan, att jag störde också alla andra i början. Hur har hon rätten att yttra sig om det? Hon hade tjänstledigt och kom inte förrän ett par månader efter. Hon var inte där när jag kom och alla andra vet att jag var tyst inne på mitt rum de första dagarna och varken rörde mig eller sa någonting alls.
Om det i någons fall skulle vara så, att den personen var likadan, har de då rätten att kasta det i ansiktet på den personen? När personen i fråga är påväg ut i friheten, när personen i fråga kämpar för att lyckas, är det då dags för dem att straffas? Är det då man ska tryckas ner och bli påmind om alla snesteg man tog de första dagarna av sitt tvångsomhändertagande? Då man sket fullständigt i alla och alla för allt man ville var att dö.

Vem vänder man sig till? Institutionschefen? Eller till hela världen om man får chansen? Hela världen absolut. Men hur gör man för att välja ut rätt ord till rätt värld? Världen som den ser ut nu håller för öronen.
Erfaren personal som lägger märke till när saker går fel till, har modet att säga ifrån. Men de har bara chansen att göra det en gång för när de gjort det får de inte komma tillbaka. Det är då de tar in oerfarna, små unga tjejer och killar som knappt gått igenom puberteten (verkar det som ibland) att ersätta de erfarna. Det är bäst för föreståndaren och alla andra chefer för då håller det koll. De vet att de nya timanställda inte säger ifrån på samma sätt som de tidigare eftersom de nya egentligen inte har en aning om vad som är rätt och fel.


Greppa stekspaden och dräm till idioterna i huvudet, banka in lite vett.
Om hundra ungdomar skulle bestämma sig för att GÖRA NÅGOT, så skulle vi se en förändring, resultat. Jag har än så länge inte träffat någon annan som går in för det som jag. Kanske vågar man inte, kanske känner man att det är ingen idé.
En person sa till mig häromdagen att hon var, för några år sedan, en fighter. Hon kämpade tills hon lät sig själv gå under. Hon gav upp för hon kom till en punkt då hon "visste" att det fanns ingen mening med att fortsätta.
Jag tror, att det är precis där som man måste fortsätta. När de där styrande kaffekoppsdrickande skickar iväg ett brev till dig som de tror, är helt säkra på, kommer att trycka ner dig totalt, få dig att tappa all kraft och energi, som de tror för dig kommer vara droppen, då ska man ta sig ännu ett steg och svara på brevet. Övertyga dem alla om att du tänker minsann inte ge upp. Du tänker kämpa och så småningom, hur lång tid det än kan ta, så kommer belöningen. En liten liten förändring, kanske för liten för att ens synas, men en jävligt bra början till det bättre. Jag är bombsäker på att det är möjligt.

2/9-11
Intressant, säger jag bara.
Efter skolan och efter "put mig i sjön", efter tågresa och cykeltur, efter middag, städ och prat om dagen var det dags för kvällsmat. Vi hamnade i en djup diskussion om Eken och behandlingshem över huvud taget. Som vanligt hade jag fruktansvärt svårt att vara tyst och delade tvunget med mig av mina åsikter. Jag tror att hela diskussionen drog igång p g a oboyen som stod på bordet. Vi pratade i säkert tjugo minuter och personalen upprepade gång på gång att det inte är de som fattar beslut, det är de där jävla nissarna som jobbar kontorstid och spenderar dagarna med att dricka kaffe med fötterna uppepå skrivbordet. Visst, så är det kanske, men det är ju fortfarande behandlingsassistenterna som skapar stämningen på golvet, på avdelningen. Det slutade med avdukning och K tolkade alltihop som om jag riktat allt negativt mot henne och hennes kollegor. Jag sa till henne att tolka det som hon vill, hon har en förmåga att tolka allt jag säger till någonting negativt. Vår diskussion brusade upp och jag bad henne att hålla sin utanför min behandling. Om hon fick bestämma så hade hon hållt kvar mig på Eken ett år till sa hon. Jag kan hålla med K om att det egentligen inte är bra att man får flytta ut så fort allt börjar gå bra, men jag tror heller inte att det är till ens fördel om man stannar. Det skulle finnas någonting mitt emellan. Kanske är det mitt kall!
Jag gick ut och satte mig bakom gymnastikhallen för att röka. Längre hade jag ingen lust att gå och jag behövde få tänka ifred. När MH öppnade dörren för att släppa in mig blev jag kvar på tröskeln i säker fyrtio minuter. Hon undrade vad som hänt vid kvällsmaten. Hon beskrev det som om någon tryckte på en knapp då jag nästan höll på att explodera av trötthet på hela det konstiga, idiotiska systemet. Efter en lång diskussion om kostens betydelse och andra alternativ till behandling tyckte hon att jag skulle ta upp allt detta på stormötet på tisdag.
Tanken är att vi ska ha "stormöte" varannan tisdag men det blir väl av en gång i halvåret. Det är på de mötena som vi ungdomar samlas och pratar om avdelningen. Vi får chansen att framföra våra åsikter och klagomål. Vi antecknar och sedan tar personalen med sig anteckningarna till team mötet som de har varannan onsdag.
Jag sa till MH att hon vet så väl att det aldrig är uppskattat när jag drar igång och berättar om kostens betydelse och att ingen skulle bli mycket klokare av att jag gör det en gång till. Det måste finnas andra, mer atraktiva sätt att locka människor till någonting som fungerar, någonting som verkar för bra för att vara sant.
MH höll med om att det är kanske ingen bra idé trots allt.

Senare var det dags för utbrott. Ivar slet sin veckopeng och sina glasögon i tusen bitar. När han utbrottat färdigt stod han vid tröskeln till killavdelningen då jag gav honom en kram. Jag föreslog att han skulle gå och måla. Han vägrade, sa att han skulle bara riva sönder det, också vände han sig om och gick.
Några minuter senare kom han ut och bad personalen om färgpennor. Jag fick ett leende av personalen, precis som om de var tacksamma för vad jag precis lyckats med. Jag fick även Ivar att le. Och när han gick där var det ingen som la märke till att han dragit ner byxorna som de hängde extra mycket eftersom han lyssnade på Eminem på sitt rum, när han log.
Ett tacksamt leende från personalen som inte borde få finnas. Varför anstränger de sig inte för att hjälpa? Det är inte min uppgift att locka fram det goda ur Ivar, alla vet att det finns. Jag glädjs av att kunna göra det men det gör ont att veta att ingen av de andra tänker någonsin lägga ner samma energi på att göra samma sak.

"Hej Anna!
Jag tror att jag har nämnt för dig tidigare att ditt sätt att skriva påminner om små kåserier. Idag slog det mig att du borde ha en egen blogg. Jag är säker på att många skulle uppskatta att få ta del av dina underfundiga reflektioner över diverse vardagliga händelser.
Precis på samma sätt som du lyckades "fånga" Lisa i ett porträtt, har du förmågan att fånga en specifik händelse i några väl valda meningar.
Kanske kan du använda dig av bloggen ett tag, innan du har bestämt dig för att skriva något mer beständigt.
Har själv inte läst många bloggar men det verkar ju vara ett kul sätt att också få respons på det man skriver.
Oavsätt om du bestämmer dig för att dela med dig i en blogg eller om du fortsätter att samla dina tankar och reflektioner i ett skrivblock - fortsätt bara att skriva! Förr eller senare kommer du garanterat att ge ut någonting i bokform.
Lycka till!
Carina"



Jag träffade Vickan på stan idag när jag kom från bussen. Hon hade börjat jobba, skaffat ny pojkvän, letade lägenhet o allt sånt. Det fick mig att fundera. Jag har det senaste året suttit på institution och när folk frågar vad jag gjort sedan skolan verkar mitt liv så fruktansvärt tråkigt bara för att jag inte har gjort ett enda. Jag svarar ju förtstås inte att jag bor på behandlingshem så fort någon frågar vilket gör att mitt svar ekar, det är tomt. Jag gör ingenting spännande och folk kanske undrar varför jag väljer att slänga bort min tid på att inte göra någonting alls.
Om alla de kunde sätta sig inuti mitt huvud och lyssna på mina tankar skulle de kanske se att mitt liv är och kommer att bli bra mycket mer spännande än deras. Jag har hunnit vänja mig vid att bli inlåst när jag ska sova, tallrikar som kastas i väggen och går i tusen bitar, knivar som kastas, ungdomar som blir nerslagna av muskelknuttar, gap och skrik under nätterna. Jag har vant mig vid en jävla massa oro som alla inte ens kan föreställa sig.
Tänk att det finns människor som tar den oron som en självklarhet. De har inga problem med att fira sin födelsedag med en tjej som har panikångest och skriker "ta bort den" en bit bort i korridoren. De vet ingenting annat och det är så sorgligt. Jag har fått ta del av allt det här i ett års tid och under tiden har jag bara blivit allt mer säker på att det här är mitt kall, jag måste göra någonting åt allt detta. En pojke som inte själv valt att hamna på institution, utan hamnat där på grund av sina föräldrar, har rätt till en vanligt liv och borde inte behöva tvingas att stå ut med allt kaos som finns på en avdelning.

Häromdagen satt jag i rökstugan på skolgården när två killar satte sig där och pratade om att de ville praktisera på behandlingshem. Jag nämnde behandlingshemmet i Uddevalla och de svarade att där skulle de aldrig våga sätta sin fot, "du vet att dom har vakthundar där som attackerar om någon försöker rymma?", "ja, och man ska ha jävligt tur om man slipper bli ihjälbiten". Ni skulle bara veta, tänkte jag. Människor ser på behandlingshem som om det vore döden själv, och det är det. Men människor väljer att inte gräva djupare i sanningen än att lyssna på ryktena som sprids från ställe till ställe och mun till mun. Egentligen vet de ingenting om hur mycket hjälp vissa av ungdomarna egentligen är i behov av.


På tåget satt en gammal farbror i sätet framför mig. Han hade en stor resväska som han höll armen om och jag kom att tänka på Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann. Jag har aldrig hört talas om någon annan hundraåring med en så spännande livshistoria, även om den inte är sann. Jag tänkte att när jag blir gammal kommer jag hålla armen om en gigantisk resväska av erfarenheter. Jag undrade vart han på tåget var påväg. Han var ganska kort och hade stora inramade glasögon, som passade med hans ansikte, och lite grått hår på huvudet. Han hade ring på fingret, samma hand som den han höll om resväskan, ändå satt han ensam. Med tanke på väskans storlek antog jag att han rest långt och när han lutade sig över väskan för att fråga kvinnan på andra sidan någonting om tågets slutstation hörde jag att han var amerikan.
Han, amerikanen, gör mig nyfiken på vad livet kan ge.