Hundra ungdomar sökes
De kan inte svara oss med "du var precis likadan när du kom hit" när de själva så väl vet att det inte är sant. Min kontaktperson sa till min mamma att jag var likadan, att jag störde också alla andra i början. Hur har hon rätten att yttra sig om det? Hon hade tjänstledigt och kom inte förrän ett par månader efter. Hon var inte där när jag kom och alla andra vet att jag var tyst inne på mitt rum de första dagarna och varken rörde mig eller sa någonting alls.
Om det i någons fall skulle vara så, att den personen var likadan, har de då rätten att kasta det i ansiktet på den personen? När personen i fråga är påväg ut i friheten, när personen i fråga kämpar för att lyckas, är det då dags för dem att straffas? Är det då man ska tryckas ner och bli påmind om alla snesteg man tog de första dagarna av sitt tvångsomhändertagande? Då man sket fullständigt i alla och alla för allt man ville var att dö.
Vem vänder man sig till? Institutionschefen? Eller till hela världen om man får chansen? Hela världen absolut. Men hur gör man för att välja ut rätt ord till rätt värld? Världen som den ser ut nu håller för öronen.
Erfaren personal som lägger märke till när saker går fel till, har modet att säga ifrån. Men de har bara chansen att göra det en gång för när de gjort det får de inte komma tillbaka. Det är då de tar in oerfarna, små unga tjejer och killar som knappt gått igenom puberteten (verkar det som ibland) att ersätta de erfarna. Det är bäst för föreståndaren och alla andra chefer för då håller det koll. De vet att de nya timanställda inte säger ifrån på samma sätt som de tidigare eftersom de nya egentligen inte har en aning om vad som är rätt och fel.
Greppa stekspaden och dräm till idioterna i huvudet, banka in lite vett.
Om hundra ungdomar skulle bestämma sig för att GÖRA NÅGOT, så skulle vi se en förändring, resultat. Jag har än så länge inte träffat någon annan som går in för det som jag. Kanske vågar man inte, kanske känner man att det är ingen idé.
En person sa till mig häromdagen att hon var, för några år sedan, en fighter. Hon kämpade tills hon lät sig själv gå under. Hon gav upp för hon kom till en punkt då hon "visste" att det fanns ingen mening med att fortsätta.
Jag tror, att det är precis där som man måste fortsätta. När de där styrande kaffekoppsdrickande skickar iväg ett brev till dig som de tror, är helt säkra på, kommer att trycka ner dig totalt, få dig att tappa all kraft och energi, som de tror för dig kommer vara droppen, då ska man ta sig ännu ett steg och svara på brevet. Övertyga dem alla om att du tänker minsann inte ge upp. Du tänker kämpa och så småningom, hur lång tid det än kan ta, så kommer belöningen. En liten liten förändring, kanske för liten för att ens synas, men en jävligt bra början till det bättre. Jag är bombsäker på att det är möjligt.
2/9-11
Intressant, säger jag bara.
Efter skolan och efter "put mig i sjön", efter tågresa och cykeltur, efter middag, städ och prat om dagen var det dags för kvällsmat. Vi hamnade i en djup diskussion om Eken och behandlingshem över huvud taget. Som vanligt hade jag fruktansvärt svårt att vara tyst och delade tvunget med mig av mina åsikter. Jag tror att hela diskussionen drog igång p g a oboyen som stod på bordet. Vi pratade i säkert tjugo minuter och personalen upprepade gång på gång att det inte är de som fattar beslut, det är de där jävla nissarna som jobbar kontorstid och spenderar dagarna med att dricka kaffe med fötterna uppepå skrivbordet. Visst, så är det kanske, men det är ju fortfarande behandlingsassistenterna som skapar stämningen på golvet, på avdelningen. Det slutade med avdukning och K tolkade alltihop som om jag riktat allt negativt mot henne och hennes kollegor. Jag sa till henne att tolka det som hon vill, hon har en förmåga att tolka allt jag säger till någonting negativt. Vår diskussion brusade upp och jag bad henne att hålla sin utanför min behandling. Om hon fick bestämma så hade hon hållt kvar mig på Eken ett år till sa hon. Jag kan hålla med K om att det egentligen inte är bra att man får flytta ut så fort allt börjar gå bra, men jag tror heller inte att det är till ens fördel om man stannar. Det skulle finnas någonting mitt emellan. Kanske är det mitt kall!
Jag gick ut och satte mig bakom gymnastikhallen för att röka. Längre hade jag ingen lust att gå och jag behövde få tänka ifred. När MH öppnade dörren för att släppa in mig blev jag kvar på tröskeln i säker fyrtio minuter. Hon undrade vad som hänt vid kvällsmaten. Hon beskrev det som om någon tryckte på en knapp då jag nästan höll på att explodera av trötthet på hela det konstiga, idiotiska systemet. Efter en lång diskussion om kostens betydelse och andra alternativ till behandling tyckte hon att jag skulle ta upp allt detta på stormötet på tisdag.
Tanken är att vi ska ha "stormöte" varannan tisdag men det blir väl av en gång i halvåret. Det är på de mötena som vi ungdomar samlas och pratar om avdelningen. Vi får chansen att framföra våra åsikter och klagomål. Vi antecknar och sedan tar personalen med sig anteckningarna till team mötet som de har varannan onsdag.
Jag sa till MH att hon vet så väl att det aldrig är uppskattat när jag drar igång och berättar om kostens betydelse och att ingen skulle bli mycket klokare av att jag gör det en gång till. Det måste finnas andra, mer atraktiva sätt att locka människor till någonting som fungerar, någonting som verkar för bra för att vara sant.
MH höll med om att det är kanske ingen bra idé trots allt.
Senare var det dags för utbrott. Ivar slet sin veckopeng och sina glasögon i tusen bitar. När han utbrottat färdigt stod han vid tröskeln till killavdelningen då jag gav honom en kram. Jag föreslog att han skulle gå och måla. Han vägrade, sa att han skulle bara riva sönder det, också vände han sig om och gick.
Några minuter senare kom han ut och bad personalen om färgpennor. Jag fick ett leende av personalen, precis som om de var tacksamma för vad jag precis lyckats med. Jag fick även Ivar att le. Och när han gick där var det ingen som la märke till att han dragit ner byxorna som de hängde extra mycket eftersom han lyssnade på Eminem på sitt rum, när han log.
Ett tacksamt leende från personalen som inte borde få finnas. Varför anstränger de sig inte för att hjälpa? Det är inte min uppgift att locka fram det goda ur Ivar, alla vet att det finns. Jag glädjs av att kunna göra det men det gör ont att veta att ingen av de andra tänker någonsin lägga ner samma energi på att göra samma sak.
