anam

När jag går på föreläsningar så gör jag det för att lära mig nya saker och lyssna till andra människors hiistorier, erfarenheter, lärdomar,råd osv. Det finns så mycket man kan lära sig om saker.
Jag pratade med en personal från Eken som berättade att hela personalgruppen från Eken varit på en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon berättade vad föreläsaren sagt som om det inte var av någon betydelse alls och hon hade tydligen ritat streckgubbar då en annan personal frågat henne om hon har DAMP. De tyckte väl inte att föreläsaren var speciellt vettig enligt dem så de passade på att skämta om andra människors besvär. Jag blev arg när jag hörde hur hon pratade om detta. Hon sa även att mycket inom ADHD stämde in på mig. Vilket ledde till att jag, så klart, började prata om kostomläggning och vad kosten har för betydelse och hur långt man kan komma med endast kosten och ingen medicin. Hon tyckte och har alltid tyckt att det bara är trams. Jag har inte blivit någonting annat än dumförklarad när jag pratat om kosten som om det vore min enda räddning. Den enda vet jag ju inte, men det har definitivt varit en räddning. Vi tjaffsade i telefon i över en timma innan jag brast ut i gråt och hon fortsatte, som vanligt när jag börjar gråta så får jag en känsla av att mina tårar blir en vinst för henne.

Min irritation fick mig att skriva till socialstyrelsen för att fråga om de kommit någonvart med informationen jag gav dem. Jag fick svar och jag blev glad av att höra att de ska ta med sig vad jag sagt och vara mer uppmärksamma och lägga större vikt i vad ungdomarna har att säga, få ungdomarna att känna att de blir lyssnade på... De skulle skriva en rapport som jag sedan skulle få en kopia av.

Mycket händer hela tiden. Jag träffade min 'gamla' psykolog på bussen en dag! Jag blev så glad att se henne och enligt hennes ansiktsuttryck tror jag att hon blev glad också, som hon sa så började hon nästan gråta när jag berättade om vad jag gjort det senaste året. Jag berättade om min kontakt med socialstyrelsen, om hur jag kämpat med kosten, om hur jag (hur dumt det än är egentligen) ALLTID sagt vad jag tyckt och inte "vaktat min tunga" som personal sa att jag borde göra. Jag babblade på som vanligt och emellanåt lyssnade jag även på vad hon sa! Hon berättade om en läkare som jag haft också, hon hade kommit in och sagt till E att hon skulle kunna använda sig av mig. Ja, alltså, den erfarenheten. Jag gick ju på BUP i säkert sex-sju år. Från det att jag började tills att jag slutade och tills nu, så har det hänt otroligt mycket och det tyckte den här läkaren var spännande. Tänk vad roligt om E kunde använda sig av mig för att hjälpa andra ungdomar.