anam

"Mitt hjärta är förvirrat. Jag har alltid trott att jag vetat vad jag velat syssla med, jag har velat dansa. Men jag tror inte att jag vill det längre. Visst, jag kommer nog aldrig att sluta men jag kommer inte att försörja mig på dansen. Och nu har jag ingen aning om vilken väg jag ska gå, vilka ämnen jag ska läsa, vad för inriktning jag ska ha på den där folkhögskolan, osv. Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Jo, en liten aning, jag vill arbeta med människor, på något sätt, och jag vill måla, jag skulle vilja lära mig att spela samtidigt som jag sjunger, jag vet många saker jag vill göra, men inte vilken väg jag ska gå.
Skönt att veta att jag har ett bollplank!"

Jag ska ta det nästan från början. Från att jag blev inskriven till utskriven och vad som hände sen. Men det kan jag inte veta ännu eftersom vad som hände sen inte ännu har hänt...
I alla fall så blev jag inskriven den 21 oktober 2010, samma dag hade årets första snö fallit och jag hade turen att få komma ut och känna på den innan jag var tvungen att ge mig iväg. Frivilligt eftersom den ofrivilliga vägen hade blivit ganska otrevlig.
De första veckorna vad döden, värre än döden och jag har aldrig ens upplevt döden. Jag avskyr tomma väggar och väggarna var helt öde, lika tomma som resten var vitt – sjukhusvitt. Fruktansvärt, äckligt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö nu men jag kom igenom det, och jag har ingen aning om hur men jag tog mig igenom det. Jag tog en dag i taget och efter den ena dagen väntade jag till nästa med att ta tag i den. Det var lättast så, sekund för sekund.
Det var Tobias som jobbade och jag hatade honom precis som jag hatade resten av världen, Villgott jobbade natt och då hade jag ingen aning om att han var han och vilken förändring han skulle komma att göra för mitt liv, eller i alla fall för mitt sätt att leva mitt liv på. Tobias var den som tittade till mig mest, frågade hur jag mådde och om jag behövde något. Jag mådde bra, "tills han knackade på dörren och ja, jag behövde ett block och en penna. Det ordnades och sedan dess har jag fyllt fyra eller fem dagböcker och en jävla massa kollegiblock och lösa papper. På inte ens tio månader ännu.
Jag glömmer nog aldrig känslan jag hade när jag satt i bilen dit, den var ännu värre innan jag satte mig i bilen och när jag var framme var jag lika ensam som den där flugan som surrade runt i vad som skulle komma att bli inrett till mitt rum. Där skulle jag förvara alla mina saker så som jag förvarades inom de alla vita väggarna. Han surrade, flög runt och sökte efter sin vän, kanske sin älskade, den låg död i lådan i skrivbordet. Vem fan stänger in en fluga på det sättet? Vem gör det när jag ska komma? För att påminna mig än en gång om hur ensam jag var. Kanske är det bara strunt men den där flugan har förföljt mig sedan första dagen. Det är bara en fluga men han/hon fick ingen chans, och han/hennes vän dog strax därpå. Störtlöjligt jag vet.
Jag stängde in mig i ett par, tre dagar. Åt ingenting, sa ingenting, pratade inte med någon.
När jag väl var utanför så upplevde jag bara massa konstigheter och jag förstod inte, förstår fortfarande inte, hur det kommer sig att det ens finns såna platser. För att inte tala om människorna som tjänar pengar på att bara vara där. Tänk om de hade den minsta aning om hur deras ”metod” sliter upp och förstör.
Idag på bussen hade vi en diskussion om det. Karin är gammal och det börjar bli hög tid för henne att pensionera sig. Jag menar, hon hör inget, ser inget, märker inget. Trots det så tror jag att det finns en mening bakom allt hon säger. Hon säger inte saker bara för att ha någonting att säga. Även om det kan verka så, även om hon jämt snokar så förbannat så tror jag att det kanske, kanske, kan finnas en vettig mening med vad hon säger. Jag själv har glömt bort det mesta som hon sagt så det har ju inte direkt någon mening för mig, men kanske har det betydelse för datorn som dag efter dag matas med ny information om vad jag och andra sagt under alla diskussioner som vi haft med henne. Vad vet jag, hon verkar ibland bara gammal. Gunn (du får det namnet för att det skulle göra dig ännu fulare) har nog egentligen inte den blekaste aning om vad som sker. Även kallad Du-vet-vem, eller helt enkelt Voldemort, men man får inte säga hennes namn högt. Jag har från första början trott att hon vill sätta dit mig. Villgott gjorde den saken klar för mig eftersom han påstod att hon skickade ut spioner. Spioner som skulle hålla ett öga på mig alltid. Det gjorde de också. För Sven (du får namnet för du verkar så jävla svensk) frågade ofta ut mig om vad jag och Villgott gjort, Karin skulle jag passa mig för, hennes ord var som gift. Och vår relation gick i kras för att jag avslöjade den. Ibland hatar jag dig för att jag avslöjade den. För egentligen borde det väl för fasen inte finnas någonting att avslöja. Du gjorde fel och jag ger mig skulden. Du är ett svin.

Det här var väl kanske inte tanken med vad jag kallade för Början. Men jag låter det bli en början ändå. Efter början så började jag vänja mig. Jag levde på längtan och försvann ur tiden. Klockorna på parkeringen slutade ticka tills det var dags att springa till bussen och under tiden hitta på en ursäkt till att man kom försent. På den där kullen vid det där trädet och det vackra lövet fanns ingen tid att stoppa. Inte heller någon att passa eftersom jag nu struntade i vad som skulle säga, jag ville bara finnas där för att titta på lövet. "Wow, jag skulle vilja vara ett löv", sa jag. Och du svarade "folk kommer att säga Wow jag skulle vilja vara som Anna". Så jag bara andades, bara var. För att sedan åka tillbaka och hata hela världen. För det var vad du fick mig att göra. Jag trodde du var en ängel men det visade sig vara tvärt om och nu kan du inte hålla dig ifrån mina drömmar. Kanske var du för bra för att vara sann, kanske ville du också bara ha min kropp. Kanske tyckte du bara jag var speciell. Jag önskar jag kunde få veta för jag tänkte så ofta "Wow, jag skulle vilja vara som Villgott".

Tur att det faktiskt finns vettiga människor som bankade vett i mig. Tur att jag haft turen att möta dem precis som jag mött de ovettiga. De ovettiga försöker banka hårt utan att veta vad de egentligen gör, de vettiga behöver inte göra mer än att väcka en tanke.

Från början till slut har det handlat om kosten, mitt beteende, mina tankar, människor runt omkring mig, de små jävlarna inom mig, vad jag stoppat/hällt i mig, och i stort sett allt annat mellan himmel och jord. Förresten var jag manipulerande tills de kom på att de nog inte kan köra den stilen längre. Jag var manipulerande eftersom jag utstrålar en charm? Var det inte så de sa? Jag blev kallad manipulerande när jag bad om hjälp, när jag höll på att dö. Och när allt jag behövde var ett glas vatten. Jag var manioulerande trots att Villgott försökte fälla mig gång på gång men jag gick aldrig in i fällorna. Hans slutsats blev "du är inte manipulerande, bara underbar". Hade jag manipulerat honom?
Jag har överlevt.
Jag tänker överleva för att jag tror att allt sker av en anledning. Det finns en mening med allt jag gått igenom och allt jag lärt mig av de människorna jag stött på under tiden. Det är meningen att jag ska ta mig igenom det här för att knuffa andra i deras rätta riktning.
Jag har inte riktigt listat ut det ännu. Men det finns en mening med att jag överlevt.

Jag har inte hela tiden varit säker på det där med att överleva. Jag var det definitivt inte när jag låg där, kolsvart runt läpparna, med nålar i armarna, klistermärken på hela framsidan och kramper i hela kroppen. Jag plockade fiskar från täcket och slet i rocken. Jag trodde jag redan hade dött. Kanske önskade jag mig det. Jag minns ingenting. Bara vad andra berättat.