Vikten av guld
Jag blev utskriven från Eken den 30 Oktober. Ganska exakt ett år efter att jag blev inskriven och snart en månad sedan. Jag känner varje dag att jag vill tillbaka för att hämta Jonatan för att ta honom hit, lägga om hans kost så som jag gjorde med min, visa honom Ljungskile och andra städer att åka till, se natur istället för fyra stela väggar och en fet personalgrupp full av idioter som ser på honom och alla de andra som bor där som en grupp med monster, djur, föremål som ska gömmas från resten av världen, galna apor med bokstäver i pannan.
Ungdomarna där är inte mer galna än personalen, tvärt om. Ungdomarna där är inte mer galna än människorna som man möter på stan. Men de tvingas hålla en mask för att inte spåra ur, för att inte skilja sig från de "normala". Ingen av personalen kommer kunna se dem som vanliga så länge de bor där, och efteråt kommer de ändå alltid ha den stämpeln. I personalens ögon kommer de alltid att vara klienter från behandlingshem. De säger till oss, eller i alla fall till mig, att Eken bara är en period av mitt liv. Ja, visst var det, men jag kommer aldrig för dem vara som vem som helst, jag kommer bli igenkänd som en ungdom från Eken. Vem är det då egentligen som är sjuk i huvet? Ungdomar som hamnat snett i livet och fort som fan blir placerade i ett fack, "onormal", "sjuk", "störd", "bokstavsbarn" osv osv. Vem är sjuk i huvet då? Ungdomarna blir placerade i fack för det är vad som är lättast. Det är lätt för läkare att skriva ut medicin och på det tjänar de pengar! Ungdomar tävlar om vem som tar mest och starkast medicin och kan hur lätt som helst lura till sig mer medicin utan att det egentligen behövs. Men det är lätt för läkarna och de slipper tjatet. Sedan höjer de dosen när ungdomarna kommer och säger att det inte hjälper eller för att de plötsligt gjort ett självmordsförsök. De har inte en tanke på att ungdomar = barn och barns kroppar tar skada av all konsgjord medicin som hela tiden proppas i dem.
Tänk och de skulle byta ut doktorerna till sjukgymnaster och låta ungdomarna röra på sig, byta ut tidningsläsande personal mot personal med ork och kraft och motivation. Tänk om man skulle kunna prova det i en period, helt ta bort medicinerna och istället använda rörelsen som medicin. Tänk vilket förändring. Ungdomar skulle somna på kvällarna av utmattning från att de varit igång hela dagarna och inte av att de suttit vid TV eller dator hela dagen och känner ögonlocken trilla ihop av ett litet piller.
Love is a many splendid thing... Love lifts us up where we belong, all you need is love.
Jag vet inte, men det känns väldigt bra ändå. Jag och min kaospojke kan nog fixa det. Jag var i Lysekil igår tills idag och trivdes som bara den.
Pratade med min kaospojke om vi skulle kunna bo ihop... Han vill bo i Lysekil och jag tror att vi fixar det.
Visst har jag alltid upplevt känslor som fyllt varenda muskel i min kropp och tankar som lyft locket på mitt huvud, kokat över, exploderat.
Men aldrig pirret av den lycka som nu spridit sig som små hjärtformade stjärnor i ett fyrverkeri.
Jag har lärt känna känslan av att vara omfamnad under ett rosa täcke, vikten av guld ovanpå mig.
Jag har hittat rätt och underbart.
Tänkte på det idag, när någon i sin närhet inte mår bra och ringer för stöd, vad gör man? Man tröstar och kommer med goda råd, försöker lyfta upp och på något sätt få personen att förstå att det kommer att fixa sig, utan att säga "det blir bra ska du se" för vem är inte trött på att höra just de orden.
Genom att stötta en person i min närhet får det även mig att tänka efter. Kanske behöver jag det inte just i samma stund, men det är ju något jag kan påminna mig själv om när det verkligen behövs. Är det svårt att påminna sig själv - jag har ofta svårt för det - så kan man ju be någon annan att påminna en.
Som när jag mår dåligt och får frågan "Vad har du ätit?". Då tänker jag efter och inser att kanske finns det en ganska rimlig förklaring till att jag mår som jag gör nu, kanske har jag ätit godis, en bulle, vad som helst, och det har i sin tur bidragit till mitt mående. När jag tänker på att det finns en anledning minskar rädslan och t o m kan jag tänka att "det går över".
Jag tittade på en film förut, Home, som handlar om hur vi människor förändrar världen. Jag skulle vilja säga förstöra men förändrar låter lite finare... Men visst, att förstöra världen är inte fint så, jag såg en film som handlar om hur mönniskan förstör världen. Snart kommer all is smälta och många länder kommer ha torka osv. Och här sitter jag med 150cl loka och dricker direkt ur flaskan... Alla träd som fällts, så mycket som förstörts på bara 200 000 år, den tiden som människan, homo sapiens, funnits. Filmen fick mig att tänka efter ännu mer. Att vi ska vara försiktiga med den värld vi fått och nyckeln är att dela med sig, att finnas för varandra. Det var något av det första som sas i filmen och det är något av det första och största som jag lärt mig om livet. Man måste finnas för varandra. Människan är ett flockdjur och hur mycket man än intalar sig att man kan klara sig själv, så tror jag inte att det går, inte i längden. Jag har försökt intala mig det, men gav upp efter flera turer då jag hållt på att kräkas av ensamhet.
Ungdomarna där är inte mer galna än personalen, tvärt om. Ungdomarna där är inte mer galna än människorna som man möter på stan. Men de tvingas hålla en mask för att inte spåra ur, för att inte skilja sig från de "normala". Ingen av personalen kommer kunna se dem som vanliga så länge de bor där, och efteråt kommer de ändå alltid ha den stämpeln. I personalens ögon kommer de alltid att vara klienter från behandlingshem. De säger till oss, eller i alla fall till mig, att Eken bara är en period av mitt liv. Ja, visst var det, men jag kommer aldrig för dem vara som vem som helst, jag kommer bli igenkänd som en ungdom från Eken. Vem är det då egentligen som är sjuk i huvet? Ungdomar som hamnat snett i livet och fort som fan blir placerade i ett fack, "onormal", "sjuk", "störd", "bokstavsbarn" osv osv. Vem är sjuk i huvet då? Ungdomarna blir placerade i fack för det är vad som är lättast. Det är lätt för läkare att skriva ut medicin och på det tjänar de pengar! Ungdomar tävlar om vem som tar mest och starkast medicin och kan hur lätt som helst lura till sig mer medicin utan att det egentligen behövs. Men det är lätt för läkarna och de slipper tjatet. Sedan höjer de dosen när ungdomarna kommer och säger att det inte hjälper eller för att de plötsligt gjort ett självmordsförsök. De har inte en tanke på att ungdomar = barn och barns kroppar tar skada av all konsgjord medicin som hela tiden proppas i dem.
Tänk och de skulle byta ut doktorerna till sjukgymnaster och låta ungdomarna röra på sig, byta ut tidningsläsande personal mot personal med ork och kraft och motivation. Tänk om man skulle kunna prova det i en period, helt ta bort medicinerna och istället använda rörelsen som medicin. Tänk vilket förändring. Ungdomar skulle somna på kvällarna av utmattning från att de varit igång hela dagarna och inte av att de suttit vid TV eller dator hela dagen och känner ögonlocken trilla ihop av ett litet piller.
Love is a many splendid thing... Love lifts us up where we belong, all you need is love.
Jag vet inte, men det känns väldigt bra ändå. Jag och min kaospojke kan nog fixa det. Jag var i Lysekil igår tills idag och trivdes som bara den.
Pratade med min kaospojke om vi skulle kunna bo ihop... Han vill bo i Lysekil och jag tror att vi fixar det.
Visst har jag alltid upplevt känslor som fyllt varenda muskel i min kropp och tankar som lyft locket på mitt huvud, kokat över, exploderat.
Men aldrig pirret av den lycka som nu spridit sig som små hjärtformade stjärnor i ett fyrverkeri.
Jag har lärt känna känslan av att vara omfamnad under ett rosa täcke, vikten av guld ovanpå mig.
Jag har hittat rätt och underbart.
Tänkte på det idag, när någon i sin närhet inte mår bra och ringer för stöd, vad gör man? Man tröstar och kommer med goda råd, försöker lyfta upp och på något sätt få personen att förstå att det kommer att fixa sig, utan att säga "det blir bra ska du se" för vem är inte trött på att höra just de orden.
Genom att stötta en person i min närhet får det även mig att tänka efter. Kanske behöver jag det inte just i samma stund, men det är ju något jag kan påminna mig själv om när det verkligen behövs. Är det svårt att påminna sig själv - jag har ofta svårt för det - så kan man ju be någon annan att påminna en.
Som när jag mår dåligt och får frågan "Vad har du ätit?". Då tänker jag efter och inser att kanske finns det en ganska rimlig förklaring till att jag mår som jag gör nu, kanske har jag ätit godis, en bulle, vad som helst, och det har i sin tur bidragit till mitt mående. När jag tänker på att det finns en anledning minskar rädslan och t o m kan jag tänka att "det går över".
Jag tittade på en film förut, Home, som handlar om hur vi människor förändrar världen. Jag skulle vilja säga förstöra men förändrar låter lite finare... Men visst, att förstöra världen är inte fint så, jag såg en film som handlar om hur mönniskan förstör världen. Snart kommer all is smälta och många länder kommer ha torka osv. Och här sitter jag med 150cl loka och dricker direkt ur flaskan... Alla träd som fällts, så mycket som förstörts på bara 200 000 år, den tiden som människan, homo sapiens, funnits. Filmen fick mig att tänka efter ännu mer. Att vi ska vara försiktiga med den värld vi fått och nyckeln är att dela med sig, att finnas för varandra. Det var något av det första som sas i filmen och det är något av det första och största som jag lärt mig om livet. Man måste finnas för varandra. Människan är ett flockdjur och hur mycket man än intalar sig att man kan klara sig själv, så tror jag inte att det går, inte i längden. Jag har försökt intala mig det, men gav upp efter flera turer då jag hållt på att kräkas av ensamhet.
Kommentarer
Trackback
