Rubrik
Jag ska plocka upp mitt hjärta från golvet.
Varje människa behöver beröring, det har jag förstått. Spädbarn som ligger på barnhem utan att få någonting annat än mat, dör i längden på grund av att de aldrig får den beröring som alla behöver.
Min känsla av ensamhet och övergivenhet känner jag kan bero på att beröringen som jag fick tog slut. Visst visste mina föräldrar att deras barn behöver kärlek, pussar och kramar. Men hur skulle dom kunna veta HUR mycket kärlek och HUR länge vi barn behöver det när ingen berättade det för dom? Och vem sjutton vet hur man gör med sitt första och just då, enda, barn? Jag hade själv varit livrädd för att mosa barnet, eller skada det på något sätt. Men är det en ursäkt?
Känslor som sved.
Jag var fyra små år då smärtan smög sig på, förlamade mitt öga och min fot. Nio små år då ryktet spred sig att mot flickans mörker och natt finns inget bot. Så det var utan större hopp mitt hjärta lättade ankar och for. Det var utan större hopp jag önskade det tillbaks. Det förde ett krig inuti min kropp men ingen kan slåss som jag. Törsten rev och hoppet svek men ändå lever jag kvar, kanske av ren vana. Jag var tio små år så smärtan klöste sig fast i mig, förådde och förseglade min kropp. Elva små år då smärtan helt bredde ut sig och lät den förmörka, lät den helt ödelägga mitt hopp. Så det var utan större trots jag lät mitt hjärta dö. Det är utan större hopp jag önskar det inte var först då de förstod. Här uppifrån är hela världen ett skådespel, här uppifrån kastar jag stenar på de som ler. De enda känslor jag lärde mig att släppa in var de som sved.
Mitt hjärta har sedan länge förlorat sin glans.
Jag måste försöka.
Hade jag inte varit jag, utan någon som stod utanför och ser mig kaste bort allt jag har, så hade jag blivit besviken. Jag vet ju, jag har fått höra det tusen gånger, att jag har mycket som inte alla har. Jag kan dansa, jag kan sjunga, jag kan måla, varför gör jag ingenting av det? Jag målar så ofta jag kan och så mycket jag orkar. Men tavlorna bara står. De står i mitt vardagsrum och bara skräpar. Sälj dem! Ställ ut dem! GÖR NÅGOT. Jag vågar inte. Jag har alldeles för höga krav på mig själv och jag blir aldrig nöjd med någonting som jag skapar. Jag har varit påväg flera gånger att göra någonting med det jag skapar, till exempel ha en utställning, men det blir aldrig av. Jag har kämpat extra med tavlorna de senaste dagarna, och de som kommer och hälsar på mig dumförklarar mig, för att jag inte visar upp mig och det jag gör. Jag måste försöka, jag kan.
