anam

"Hej Anna!
Jag tror att jag har nämnt för dig tidigare att ditt sätt att skriva påminner om små kåserier. Idag slog det mig att du borde ha en egen blogg. Jag är säker på att många skulle uppskatta att få ta del av dina underfundiga reflektioner över diverse vardagliga händelser.
Precis på samma sätt som du lyckades "fånga" Lisa i ett porträtt, har du förmågan att fånga en specifik händelse i några väl valda meningar.
Kanske kan du använda dig av bloggen ett tag, innan du har bestämt dig för att skriva något mer beständigt.
Har själv inte läst många bloggar men det verkar ju vara ett kul sätt att också få respons på det man skriver.
Oavsätt om du bestämmer dig för att dela med dig i en blogg eller om du fortsätter att samla dina tankar och reflektioner i ett skrivblock - fortsätt bara att skriva! Förr eller senare kommer du garanterat att ge ut någonting i bokform.
Lycka till!
Carina"



Jag träffade Vickan på stan idag när jag kom från bussen. Hon hade börjat jobba, skaffat ny pojkvän, letade lägenhet o allt sånt. Det fick mig att fundera. Jag har det senaste året suttit på institution och när folk frågar vad jag gjort sedan skolan verkar mitt liv så fruktansvärt tråkigt bara för att jag inte har gjort ett enda. Jag svarar ju förtstås inte att jag bor på behandlingshem så fort någon frågar vilket gör att mitt svar ekar, det är tomt. Jag gör ingenting spännande och folk kanske undrar varför jag väljer att slänga bort min tid på att inte göra någonting alls.
Om alla de kunde sätta sig inuti mitt huvud och lyssna på mina tankar skulle de kanske se att mitt liv är och kommer att bli bra mycket mer spännande än deras. Jag har hunnit vänja mig vid att bli inlåst när jag ska sova, tallrikar som kastas i väggen och går i tusen bitar, knivar som kastas, ungdomar som blir nerslagna av muskelknuttar, gap och skrik under nätterna. Jag har vant mig vid en jävla massa oro som alla inte ens kan föreställa sig.
Tänk att det finns människor som tar den oron som en självklarhet. De har inga problem med att fira sin födelsedag med en tjej som har panikångest och skriker "ta bort den" en bit bort i korridoren. De vet ingenting annat och det är så sorgligt. Jag har fått ta del av allt det här i ett års tid och under tiden har jag bara blivit allt mer säker på att det här är mitt kall, jag måste göra någonting åt allt detta. En pojke som inte själv valt att hamna på institution, utan hamnat där på grund av sina föräldrar, har rätt till en vanligt liv och borde inte behöva tvingas att stå ut med allt kaos som finns på en avdelning.

Häromdagen satt jag i rökstugan på skolgården när två killar satte sig där och pratade om att de ville praktisera på behandlingshem. Jag nämnde behandlingshemmet i Uddevalla och de svarade att där skulle de aldrig våga sätta sin fot, "du vet att dom har vakthundar där som attackerar om någon försöker rymma?", "ja, och man ska ha jävligt tur om man slipper bli ihjälbiten". Ni skulle bara veta, tänkte jag. Människor ser på behandlingshem som om det vore döden själv, och det är det. Men människor väljer att inte gräva djupare i sanningen än att lyssna på ryktena som sprids från ställe till ställe och mun till mun. Egentligen vet de ingenting om hur mycket hjälp vissa av ungdomarna egentligen är i behov av.


På tåget satt en gammal farbror i sätet framför mig. Han hade en stor resväska som han höll armen om och jag kom att tänka på Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann. Jag har aldrig hört talas om någon annan hundraåring med en så spännande livshistoria, även om den inte är sann. Jag tänkte att när jag blir gammal kommer jag hålla armen om en gigantisk resväska av erfarenheter. Jag undrade vart han på tåget var påväg. Han var ganska kort och hade stora inramade glasögon, som passade med hans ansikte, och lite grått hår på huvudet. Han hade ring på fingret, samma hand som den han höll om resväskan, ändå satt han ensam. Med tanke på väskans storlek antog jag att han rest långt och när han lutade sig över väskan för att fråga kvinnan på andra sidan någonting om tågets slutstation hörde jag att han var amerikan.
Han, amerikanen, gör mig nyfiken på vad livet kan ge.