Lalala life
Livet kan vara ganska värdefullt.
Om jag hade blivit öppnad och sedan stängd för att bli tillsagt att ingenting går att göra, om jag hade fått besked om att jag har cancer och det finns ingenting att göra åt saken, så skulle jag förmodligen få panik för det finns så otroligt mycket som jag vill göra i mitt liv. Däremot kan jag ibland tänka att jag skulle vara okey med att få det beskedet - OM jag fick tiden jag behöver för att förändra en värld. Tänk att få beskedet... Tänk att få veta att den som står en närmast fått beskedet. Hur hanterar man en sån situation? Jag skulle gärna ta över alla människors sjukdomar, om jag visste att jag blev ihågkommen för det. Om jag visste att någon skulle vara tacksam.
Innan jag dör vill jag hinna med att träffa tusentals människor och ge tid till hundratals. Jag vill vara en del av en förbättring och jag vill hinna uppleva den. Ibland är jag rädd för att impulser ska döda mig, ibland är jag rädd för att jag kommer leva för evigt.
Jag tror jag har ett problem. Innan jag dör vill jag ha nått mina mål. Jag har börjat inse att mina mål kommer kanske inte uppfyllas förrän om hundra år beroende på hur världen tacklar problemen. Jag inser att jag har för stora, alldeles för stora, krav på mig själv.
När jag var liten var aldrig någon nöjd med att jag fick Godkänt på ett prov när jag hade kapacitet för att få Mycket väl godkänt. Ingenting var bra förrän jag gjorde det perfekt. Ändå har jag aldrig varit en fena på att städa eller laga mat. Men detaljer i mitt ansikte, på mina kläder, bland mina vänner, under mina kläder, i mitt hem, i mina arbeten, är oerhört viktiga. Ett exempel, vi har haft ett tema i skolan som heter Rötter, vi skulle skickat in våran uppsats för snart en vecka sedan, mitt är ännu inte inlämnat eftersom jag aldrig blir nöjd med resultatet, vilket resulterar i att jag måste omformulera mig, ändra placeringar osv, tills jag blir nöjd. Jag satsar på att arbetet inte ska bli mer än en vecka försenat.
Men bara för att jag vill göra allt så bra som möjligt, helst för alla i hela världen, helst på varenda prov och arbete, varenda liten detalj ska vara bra, så är jag rädd för att jag inte ska hinna, eftersom jag hela tiden drar ut på tiden.
Om jag hade blivit öppnad och sedan stängd för att bli tillsagt att ingenting går att göra, om jag hade fått besked om att jag har cancer och det finns ingenting att göra åt saken, så skulle jag förmodligen få panik för det finns så otroligt mycket som jag vill göra i mitt liv. Däremot kan jag ibland tänka att jag skulle vara okey med att få det beskedet - OM jag fick tiden jag behöver för att förändra en värld. Tänk att få beskedet... Tänk att få veta att den som står en närmast fått beskedet. Hur hanterar man en sån situation? Jag skulle gärna ta över alla människors sjukdomar, om jag visste att jag blev ihågkommen för det. Om jag visste att någon skulle vara tacksam.
Innan jag dör vill jag hinna med att träffa tusentals människor och ge tid till hundratals. Jag vill vara en del av en förbättring och jag vill hinna uppleva den. Ibland är jag rädd för att impulser ska döda mig, ibland är jag rädd för att jag kommer leva för evigt.
Jag tror jag har ett problem. Innan jag dör vill jag ha nått mina mål. Jag har börjat inse att mina mål kommer kanske inte uppfyllas förrän om hundra år beroende på hur världen tacklar problemen. Jag inser att jag har för stora, alldeles för stora, krav på mig själv.
När jag var liten var aldrig någon nöjd med att jag fick Godkänt på ett prov när jag hade kapacitet för att få Mycket väl godkänt. Ingenting var bra förrän jag gjorde det perfekt. Ändå har jag aldrig varit en fena på att städa eller laga mat. Men detaljer i mitt ansikte, på mina kläder, bland mina vänner, under mina kläder, i mitt hem, i mina arbeten, är oerhört viktiga. Ett exempel, vi har haft ett tema i skolan som heter Rötter, vi skulle skickat in våran uppsats för snart en vecka sedan, mitt är ännu inte inlämnat eftersom jag aldrig blir nöjd med resultatet, vilket resulterar i att jag måste omformulera mig, ändra placeringar osv, tills jag blir nöjd. Jag satsar på att arbetet inte ska bli mer än en vecka försenat.
Men bara för att jag vill göra allt så bra som möjligt, helst för alla i hela världen, helst på varenda prov och arbete, varenda liten detalj ska vara bra, så är jag rädd för att jag inte ska hinna, eftersom jag hela tiden drar ut på tiden.
Kommentarer
Trackback
