Dalahöjdsvägen
Det är lite kul, jag bor på dalahöjdsvägen och det är ett väldigt bra ord för att beskriva mig själv, dalahöjd. Är det inte upp så är det ner, och tvärt om. Sedan träffade jag A som var precis likadan, jag trodde inte det fanns någon hade en berodalbana inom sig som jag. Men man pratar väl aldrig om sånt? Det kanske är pinsamt, någonting som man inte vill att folk ska veta. Jag vet ju själv, sedan augusti har jag funderat på om jag borde berätta för klassen att jag bor på behandlingshem, nu är jag ju i och för sig utskriven, men erfarenheten av att ha varit där känns ändå som någonting som skulle kunna vara värt att dela med sig av. Hur gör man det då? Ställer sig rakt upp och börjar berätta? Nä, jag har funderingar över att göra det lite snyggare, om det nu är möjligt. Vi jobbar ju i teman och efter jul kommer psykologi och allt det där som behandlingshem skulle kunna innebära. Då har jag nog en del att säga till om, jag vet nog en del om det trots att jag aldrig pluggat om det.
Vad jag ville skriva om nu, det var inte det jag skrev om. Det är lätt att halka in på andra spår.
Visst kommer det dalar! Och höjder. Visst är höjderna mycket mer underbara än dalarna. Men man måste väl ha dem båda. I mina dalar kommer jag aldrig upp när klockan ringer på morgonen, jag hör den inte ens. Jag kan vakna klockan två på dagen och undra varför klockan inte ringt, och varför sov jag till klockan två?! Jag använder mig väl av somnen så som man kan använda sig av alkohol eller andra droger, man kan fly i dem. Sömn verkar vara min flyktväg nu när jag inte kan fly på andra sätt.
Men när jag är på väg rakt ner i en dal, ett stort svart hål, och ringer efter hjälp. Ska jag då sätta mig och göra en lista på positiva och negativa saker om allt i mitt liv? Det kanske är bra? Jag vet inte för jag har faktiskt aldrig gjort det av just den anledningen.
När jag fick höra det kändes det mer som ett sätt för den personen att bli av med mig, "skriv nu positiva och negativa saker så ska jag gå in i affären nu". Jag vet inte, det är mitt svar på det mesta nu för tiden. Jag vet inte, men jag vill inte tro att det var så hon menade.
Jag undrar även var min socialsekreterare tagit vägen. Han hör aldrig av sig nu för tiden. Kanske ser han det som ännu en ungdom som är ute ur systemet, nu är jag inte längre hans problem. Jag tror nog det är så han ser på det. Föreståndaren på Eken då... Stackars människa, tänk att leva i en kamp varenda dag man går till jobbet. Jag kan tänka mig hur hon sitter i bilen varje morgon och tittar sig i backspegeln och intalar sig att även om någon annan har flera års mer erfarenhet än mig så har jag mer MAKT. Det har hon också bevisat. Hon har makten att säga nej till mig för något hon säger ja till till Linda. Hon kan göra så att det blir en bra sista tid för någon annan men inte mig. Hon gör det så bara för att bevisa att hon har makten att göra det. Och det handlar inte om mig men det är jag som blir drabbad för hennes brister. Och hon klagar över att alla andra är oproffessionella. Tänk om jag kunde hålla upp en spegel framför henne så som hon påstår att hon gjort för mig.
Jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg. Ett år av mitt liv SLÖSADE jag på att sitta på ett hem som ändå inte gjorde någon som helst nytta! Det gör mig arg för jag ser också dem som varit där i två eller tre år, och de helt säkert kommer att vara kvar där i lika lång tid till. Jag blir arg för jag ser hur personalen behandlar ungdomarna. Det gör mig arg på hela sjukvården att se för sånt borde inte få förekomma. De ser inte till ungdomarnas bästa, det viktiga är att de får sin lön så att de kan betala hyra och ha mat på bordet för sina barn där hemma. De skiter fullständigt i om barnen på behandlingshemmet aldrig fått uppleva att mamma eller pappa ställt fram mat på bordet. Alla är ju så olika, men personalen har bara en mall att gå efter och det är så tydligt. Som jag sagt tidigare så går de på föreläsningar och kurser men materialet de får därifrån åker raka vägen ner i soperna. Soppåsen som de sedan tar med sig till Eken eftersom de inte vet hur man sopsorterar och de vill ju inte skitna ner deras eget område så de tar med sig och fyller på soporna på Eken istället. Där ungdomarna bor. De kastar helt enkelt skit på ungdomarna och ungdomarna har ingen möjlighet att ens se det. Det är synd om dem, det var synd om mig när jag var där. Jag tycker det. Jag tycker personalen borde öppna ögonen lite, kanske låna ungdomarnas synvinkel och göra en förbättring. Får allt fortsätta så kommer det snart gå åt helvete. Därför behövs hundra tusen miljontals ungdomar som vill förbättra och kan känna att de KAN förändra.
Vad jag ville skriva om nu, det var inte det jag skrev om. Det är lätt att halka in på andra spår.
Visst kommer det dalar! Och höjder. Visst är höjderna mycket mer underbara än dalarna. Men man måste väl ha dem båda. I mina dalar kommer jag aldrig upp när klockan ringer på morgonen, jag hör den inte ens. Jag kan vakna klockan två på dagen och undra varför klockan inte ringt, och varför sov jag till klockan två?! Jag använder mig väl av somnen så som man kan använda sig av alkohol eller andra droger, man kan fly i dem. Sömn verkar vara min flyktväg nu när jag inte kan fly på andra sätt.
Men när jag är på väg rakt ner i en dal, ett stort svart hål, och ringer efter hjälp. Ska jag då sätta mig och göra en lista på positiva och negativa saker om allt i mitt liv? Det kanske är bra? Jag vet inte för jag har faktiskt aldrig gjort det av just den anledningen.
När jag fick höra det kändes det mer som ett sätt för den personen att bli av med mig, "skriv nu positiva och negativa saker så ska jag gå in i affären nu". Jag vet inte, det är mitt svar på det mesta nu för tiden. Jag vet inte, men jag vill inte tro att det var så hon menade.
Jag undrar även var min socialsekreterare tagit vägen. Han hör aldrig av sig nu för tiden. Kanske ser han det som ännu en ungdom som är ute ur systemet, nu är jag inte längre hans problem. Jag tror nog det är så han ser på det. Föreståndaren på Eken då... Stackars människa, tänk att leva i en kamp varenda dag man går till jobbet. Jag kan tänka mig hur hon sitter i bilen varje morgon och tittar sig i backspegeln och intalar sig att även om någon annan har flera års mer erfarenhet än mig så har jag mer MAKT. Det har hon också bevisat. Hon har makten att säga nej till mig för något hon säger ja till till Linda. Hon kan göra så att det blir en bra sista tid för någon annan men inte mig. Hon gör det så bara för att bevisa att hon har makten att göra det. Och det handlar inte om mig men det är jag som blir drabbad för hennes brister. Och hon klagar över att alla andra är oproffessionella. Tänk om jag kunde hålla upp en spegel framför henne så som hon påstår att hon gjort för mig.
Jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg. Ett år av mitt liv SLÖSADE jag på att sitta på ett hem som ändå inte gjorde någon som helst nytta! Det gör mig arg för jag ser också dem som varit där i två eller tre år, och de helt säkert kommer att vara kvar där i lika lång tid till. Jag blir arg för jag ser hur personalen behandlar ungdomarna. Det gör mig arg på hela sjukvården att se för sånt borde inte få förekomma. De ser inte till ungdomarnas bästa, det viktiga är att de får sin lön så att de kan betala hyra och ha mat på bordet för sina barn där hemma. De skiter fullständigt i om barnen på behandlingshemmet aldrig fått uppleva att mamma eller pappa ställt fram mat på bordet. Alla är ju så olika, men personalen har bara en mall att gå efter och det är så tydligt. Som jag sagt tidigare så går de på föreläsningar och kurser men materialet de får därifrån åker raka vägen ner i soperna. Soppåsen som de sedan tar med sig till Eken eftersom de inte vet hur man sopsorterar och de vill ju inte skitna ner deras eget område så de tar med sig och fyller på soporna på Eken istället. Där ungdomarna bor. De kastar helt enkelt skit på ungdomarna och ungdomarna har ingen möjlighet att ens se det. Det är synd om dem, det var synd om mig när jag var där. Jag tycker det. Jag tycker personalen borde öppna ögonen lite, kanske låna ungdomarnas synvinkel och göra en förbättring. Får allt fortsätta så kommer det snart gå åt helvete. Därför behövs hundra tusen miljontals ungdomar som vill förbättra och kan känna att de KAN förändra.
Kommentarer
Trackback
