anam

Kärleksproblem är för mig små som atomer, egentligen helt obetydliga om man jämför.  Jag kan känna mig in i deras situationer som har dem, men jag kommer nog aldrig att kunna känna samma hopplöshetskänsla, samma smärta som de gör. Jag förstår inte hur det kan göra så otroligt ont under så lång tid.
Vi hade en lång diskussion om det idag, hur man sätter sig in i känslorna och hur man förstår. Borde man fortsätta trösta eller pusha till att gå vidare, ta sig i kragen eller vända ryggen åt? Hur vet man?
Om man varit tillsammans med en kille exv, som man sedan dumpar för en kille vars oskuld man tog, och upptäcker timmar senare att den här människan inte ens tycker om en... Är det okej att toffla efter exet då när man så väl vet att han bara är ute efter att få ligga? Eller kan man inte hjälpa det? Har man känslorna kvar trots att man gör slut? Varför gör man i så fall slut?
Handlar det om osäkerhet? Eftersom personen i fråga sover hos sitt ex och har sex med honom trots att de gjort slut, handlar det om osäkerhet? Han vill ju och kallar henne för flickvän. Hon säger tvärt emot. Är hon eller han osäker i sig själv?

Jag ska skriva om kosten, om hur den påverkat mig, var, varför, vem osv... Det ska va med i boken.

”Jag känner igen det du skriver om tomrum som aldrig riktigt går att fylla. Har funderat på det jag med.
Jag har aldrig träffat någon som förstår mig till hundra procent. Inte heller försöker i och för sig. Jag tror att jag har ett annat tänk, en annan erfarenhet än de flesta i min umgängeskrets. Det känns som om jag har fått ta mig i kragen och växa upp mycket tidigare än de flesta av mina vänner. Jag har alltid haft någonting som jag varit tvungen att göra, någonting som jag varit tvungen att ta hand om, innan jag har kunnat gå på den där konserten, innan jag kunnat följa med på den där festen. Jag har inte riktigt tänkt på det så mycket tidigare men nu har jag kommit fram till att kanske är det därför som jag inte trivs med de i min ålder, jag umgås hellre med människor som är äldre än jag. Jag är inte på samma nivå som någon. Ofta känner jag mig mognare än de i min ålder, men jag har inte levt lika länge som de som är äldre än jag. Det får mig ofta att känna mig ensam. Jag har aldrig sagt det rakt ut till någon för jag har ju inte riktigt vetat själv, och när jag inte vet exakt vad jag velat så leder inte samtalet till någonting vettigt. Så även där har jag helt enkelt hållit tyst.
För att hitta meningen med livet på egen hand har jag börjat läsa och jag tror att det har varit en bra hjälp. Alla säger till mig att det går inte att klara sig ensam. Kanske inte ensam men det går att klara sig själv. Jag tror det i alla fall, om man tycker tillräckligt mycket om sig själv, och om man tycker att man själv är värd det. Där har jag ju som sagt mycket att jobba med. Som det ser ut just nu så rullar mina tankar helt hysteriskt och då anser jag att jag är värd den där eller de två eller tre, fyra ölen som finns i kylen.
Genom att läsa böcker och lyssna på andra runt omkring mig så har jag insett att det är faktiskt inte det som är meningen med livet, det är inte ens något liv värt att nämna. Enligt mig. Jag har ju sett på nära håll hur alkoholen kan förstöra och slita sönder en familj.
Däremot när solen skiner genom ett träd, när Mio kommer och lägger sig i mitt knä, eller när jag upptäcker nya saker. På dagarna har jag börjat fundera på det, på var solen är, om det har regnat så letar jag efter regnbågen, spegelbilden som ligger på kanalen, snöflingorna och vart dom landar...
Jag ser mycket fint som jag aldrig ens lagt märke till innan, som jag tagit förgivet, och kanske är det det självklara, som ingen lägger märke till, som är det vackra. För de här sakerna kommer inte att flytta på sig så länge jag lever, solen kommer aldrig att överge mig, snöflingorna kommer alltid att hitta en plats på min panna att landa på om jag tillåter dom att göra det.

Att livet är som en bergochdalbana är svårt att missa. Och det är riktigt jobbigt också. Ibland känns det hopplöst, det känns som om jag ska gå sönder och som om jag struntar i allt, bara lägger mig och ger upp. Men jag försöker att knuffa bort den tanken och istället göra något, som att måla eller dansa, ibland går det och ibland lägger jag mig helt enkelt. Det är svårt att hitta saker att kämpa för. När jag sitter här på golvet med datorn i knäet och tittar ut genom fönstret så är det helt grått. Det är kallt också! Men jag har tänt några värmeljus, jag älskar värmeljus. Det bästa är när det snöar ute och jag har massor av ljus tända. Då behövs inte mycket mer för att jag ska trivas, kanske raggsockar och en tjock tröja.

Jag är också glad att du kunnat ge mig en vink om hur man kan gå vidare. Och jag är glad att jag kan ge dig energi, som jag får massor tillbaks av. Jag blir glad när jag läser mail från dig och när jag lyssnar när du pratar, jag kommer alltid att ha med mig det. Tack. Jag blir....rörd (tror att det är rätt ord) av att du gett och ger mig av din tid och dina råd. Kan jag på något sätt tacka dig så säg hur.

Jag kom precis på mig själv med att sitta och le, jag blir så himla glad av att läsa det du skriver! Och det får mig verkligen att tänka efter. Jag lovar att jag ska spara allt. Jag skriver mycket, och sedan jag fick den här datorn har jag börjat skriva ännu mer, och jag har massor sparat i dokument. Det känns så skönt att veta att nu kan inte mamma eller pappa smygläsa det jag skriver, det gör dom gärna annars. Dokumentet har hela tiden hetat "nytt dokument" men nu kan jag döpa om det till Dagbok. Flera av mina vänner har alltid sagt till mig att jag borde skriva en bok. Dom säger att jag är "konstig" och inte som alla andra. Att jag tänker för mycket fast det jag tänker på kan ofta vara klokt, men ibland förstår de ingenting. Men att jag ändå borde skriva ner alla konstiga tankar. Jag har alltid tyckt att jag haft svårt att välja mina ord, eller det är svårt att inte använda samma ord flera gånger. Det kan ju fnnas flera ord som betyder samma sak, och dom har jag svårt för.”

När jag var liten fick mamma alltid massera mina ben på kvällarna, det pirrade i benen så jag ibland trodde jag skulle dö! Mamma fick massera tills det krampade i hennes händer och efter en lång stund verkade det ändå inte vilja gå över. Ibland kunde jag nästan skrika av smärta.
Det sas att det var ”växtvärk”, som jag nu lärt mig att det inte ens finns någonting som heter så.