anam

Om jag skulle berätta för någon att jag såg blixten slå ner i havet nedanför min stuga och det stänkte vatten på mig, skulle någon tro mig då?
Svar: Nej. Självklart inte.
Det känns så, för när jag återberättar någonting eller över huvud taget pratar om någonting som jag, trots allt, fått vara med att bestämma, slå blir svaret "det har jag aldrig hört talas om".
Efter att ha mött utskottets ganska så trevliga bemötande, undrar jag om soc.sekr. har några planer för nästa tre-fyra veckor. Jag tror hon kunde förstå min längtan och min önskan är att hon ska kunna stötta mig. Redan där skiter det sig eftersom jag så snart som imorn får en ny soc.sekr., igen. Jag tror det är typ tjugonde gången jag byter, jag kan i alla fall inte räkna upp dem alla på tio fingrar. Undra om nästa människa "brinner" lika mycket för sitt arbete som alla innan honom, för det är den första manliga jag har.

Jag ska vittna för en annan ungdom, som blev inslängd i väggen och skadad av en personal. Kan en sådan sak göra att personalens fack av misstankar emot mig fylls på? Kanske. Jag upplever dem i alla fall som otrevliga. Jag undrar varför jag är mer låst nu, när jag börjat skolan, än vad jag var innan. Vad har de emot mig? Eller är de alla bara så fruktansvärt rädda för att jag skvallrar? För att jag t o m går ut med det på nätet? Fylls deras rädsla på varje gång jag hör av mig till socialstyrelsen? Förstår de inte att jag inte gör det här för min skull? Jag gör det för de andra och för alla andra som kommer härnäst. Det är inte rättvist och det är fel. Ungdomar blir omhändertagna med tvång för de är i behov av hjälp på olika sätt, ingen är den andra lik. Personalen har säkert hundratals med erfarenheter, men det ska inte hindra dem från att ta tag i nya situationer. Varje människa har sitt eget och egna behov av bemötande och hjälp. Bara för att de har erfarenheter kan de inte luta sig tillbaka och anta att allt ska gå som planerat.
Vårdplaner ska skrivas ihop med ungdomen och bemötandet olika beroende på behov. En känslig ungdom, duktig på att ta åt sig allt, ska inte bli inslängd i väggen och inte bli bemött med slag som lockar fram blod i ansiktet.
Jag minns en händelse. Ungdomen kom ut vid kvällsmaten, helt blodig i ansiktet, och personalen satt som förstenade. Ingen sa ett ord på en halvtimma.

När ingenting får spelas in, knappt antecknas, av ungdomar, hur ska då socialstyrelsen kunna lita på ungdomarnas ord? De hör av sig, ofta, för att be styrelsen om hjälp att komma därifrån. Om ungdomen i samband med det kommer med klagomål, vem fan litar då på den? Då hänger det på ungdomens trovärdighet och om de trots allt skulle lita på ungdomen, hur skulle de någonsin kunna bevisa någonting?

Jag har besegrat världen därför att jag har satt min egen värld vid sidan om den, en jämnbördig och lika suverän värld. Jag har räddat min frihet undan förtryck, jag har försvarat mina gränser. Ingen har lyckats ta sig in, därför har jag segrat. Jag behöver inte vänta på något erkännande för jag är inte beroende av andra. Jag har slagit tillbaka alla angrepp,jag har räddat mitt fädernesland och mitt rike.