anam

Fr o m 1 Oktober blir jag "husägare"! Ja, jag ska äntligen få flytta ifrån det där jävla stället.
Jag avskyr hur man blir behandlad. Jag hatar "folk".
Jag frågade en personal på Eken häromdagen vad han gått för utbildning. Han svarade socionom (om jag minns rätt). Jag frågade vad han läste, vad han lärde sig, av nyfikenhet och han svarade att han fick lära sig hur man skulle arbeta på t ex behandlingshem som han valt att göra. Min nästa fråga blev "hur ska man arbeta på behandlingshem då? hur bemöter man människor som är i behov av hjälp?" och på det kunde han inte svara. Han sa att han kunde inte minnas vad han lärt sig men att han tyckte att han ändå sköter sitt jobb ganska bra, han lever på sina erfarenheter.
Jag fick bilder i huvudet på han och sin familj plötsligt. Jag såg dem alla på Torp en gång och kunde inte undgå att lägga märke till hur skum den bilden var.
Jag tänkte att han har ingen aning om vad han pratar om. Han som jag under ett år alltid tyckt "pratat ur en bok" har egentligen ingen aning. Och kanske är det förklaringen. Förklaringen på att han är så konstig. Visst, erfarenheter kan han ha, men om man inte kan minnas vad man utbildade sig till... Jag tycker det är fel.
Och han försökte lära mig ÅP (återfallsprevention). Bullshit, skulle jag, ikväll, gått in på toa och andats och sugsurfat istället för att ta de där ölen? Aldrig. Jag tog dem och har haft en underbar kväll som slutade bättre än någon annan kväll. På grund av ölen? Det tror jag inte, det var bara den sociala delen.

Jag hade ett långt samtal med syon på skolan häromdagen. Innan jag var tvungen att springa till bussen sa han att det är tur att det finns såna som jag, som vill förändra och förbättra. Såna som inte är nöjda med systemet och som har erfarenhet av det. Såna som vågar säga ifrån.
Då blev jag ännu mer peppad att göra någonting. Inte för min skull utan för dem som kommer efter mig. För hon som ligger och har ångest dygnet runt eller för han som inte hittat sig själv, som är lättpåverkad och inbillar sig att hela världen är emot honom för att han ibland inte får sin vilja igenom. Och för mig själv, för att jag inser att eftersom jag reagerar så finns det en mening med att jag upplevt allt. Meningen är att jag ska kämpa för något som jag med hjäkp av min envishet kanske kan göra någonting åt. För jag har haft lyckan att träffa rätt personer vid rätt tillfällen och det finns även en mening med det.
Jag har typ 40 år innan pension, någonting ska jag väl kunna bidra med? Åtminstone för någon? Mitt stora frågetecken är vilken väg jag ska gå för att nå dit. Vad jag än väljer så behöver jag förmodligen grundläggande behörighet, men sen då?

Jag blir så irriterad. Hur långt jag än reser så kommer jag inte ifrån vad jag åker bort från. Linda skickade ett sms mitt i natten. När hon för en gång skull somnat innan klockan två på natten börjar tjejen i rummet bredvid att skrika. Personalen har kommit överens om att de inte tänker flytta henne mer eftersom de måste bryta hennes mönster. Då måste väl personalen även kunna hantera att vi andra blir irriterade, trötta och arga?
De kan inte svara oss med "du var precis likadan när du kom hit" när de själva så väl vet att det inte är sant. Min kontaktperson sa till min mamma att jag var likadan, att jag störde också alla andra i början. Hur har hon rätten att yttra sig om det? Hon hade tjänstledigt och kom inte förrän ett par månader efter. Hon var inte där när jag kom och alla andra vet att jag var tyst inne på mitt rum de första dagarna och varken rörde mig eller sa någonting alls.
Om det i någons fall skulle vara så, att den personen var likadan, har de då rätten att kasta det i ansiktet på den personen? När personen i fråga är påväg ut i friheten, när personen i fråga kämpar för att lyckas, är det då dags för dem att straffas? Är det då man ska tryckas ner och bli påmind om alla snesteg man tog de första dagarna av sitt tvångsomhändertagande? Då man sket fullständigt i alla och alla för allt man ville var att dö.

Vem vänder man sig till? Institutionschefen? Eller till hela världen om man får chansen? Hela världen absolut. Men hur gör man för att välja ut rätt ord till rätt värld? Världen som den ser ut nu håller för öronen.
Erfaren personal som lägger märke till när saker går fel till, har modet att säga ifrån. Men de har bara chansen att göra det en gång för när de gjort det får de inte komma tillbaka. Det är då de tar in oerfarna, små unga tjejer och killar som knappt gått igenom puberteten (verkar det som ibland) att ersätta de erfarna. Det är bäst för föreståndaren och alla andra chefer för då håller det koll. De vet att de nya timanställda inte säger ifrån på samma sätt som de tidigare eftersom de nya egentligen inte har en aning om vad som är rätt och fel.


Greppa stekspaden och dräm till idioterna i huvudet, banka in lite vett.
Om hundra ungdomar skulle bestämma sig för att GÖRA NÅGOT, så skulle vi se en förändring, resultat. Jag har än så länge inte träffat någon annan som går in för det som jag. Kanske vågar man inte, kanske känner man att det är ingen idé.
En person sa till mig häromdagen att hon var, för några år sedan, en fighter. Hon kämpade tills hon lät sig själv gå under. Hon gav upp för hon kom till en punkt då hon "visste" att det fanns ingen mening med att fortsätta.
Jag tror, att det är precis där som man måste fortsätta. När de där styrande kaffekoppsdrickande skickar iväg ett brev till dig som de tror, är helt säkra på, kommer att trycka ner dig totalt, få dig att tappa all kraft och energi, som de tror för dig kommer vara droppen, då ska man ta sig ännu ett steg och svara på brevet. Övertyga dem alla om att du tänker minsann inte ge upp. Du tänker kämpa och så småningom, hur lång tid det än kan ta, så kommer belöningen. En liten liten förändring, kanske för liten för att ens synas, men en jävligt bra början till det bättre. Jag är bombsäker på att det är möjligt.

2/9-11
Intressant, säger jag bara.
Efter skolan och efter "put mig i sjön", efter tågresa och cykeltur, efter middag, städ och prat om dagen var det dags för kvällsmat. Vi hamnade i en djup diskussion om Eken och behandlingshem över huvud taget. Som vanligt hade jag fruktansvärt svårt att vara tyst och delade tvunget med mig av mina åsikter. Jag tror att hela diskussionen drog igång p g a oboyen som stod på bordet. Vi pratade i säkert tjugo minuter och personalen upprepade gång på gång att det inte är de som fattar beslut, det är de där jävla nissarna som jobbar kontorstid och spenderar dagarna med att dricka kaffe med fötterna uppepå skrivbordet. Visst, så är det kanske, men det är ju fortfarande behandlingsassistenterna som skapar stämningen på golvet, på avdelningen. Det slutade med avdukning och K tolkade alltihop som om jag riktat allt negativt mot henne och hennes kollegor. Jag sa till henne att tolka det som hon vill, hon har en förmåga att tolka allt jag säger till någonting negativt. Vår diskussion brusade upp och jag bad henne att hålla sin utanför min behandling. Om hon fick bestämma så hade hon hållt kvar mig på Eken ett år till sa hon. Jag kan hålla med K om att det egentligen inte är bra att man får flytta ut så fort allt börjar gå bra, men jag tror heller inte att det är till ens fördel om man stannar. Det skulle finnas någonting mitt emellan. Kanske är det mitt kall!
Jag gick ut och satte mig bakom gymnastikhallen för att röka. Längre hade jag ingen lust att gå och jag behövde få tänka ifred. När MH öppnade dörren för att släppa in mig blev jag kvar på tröskeln i säker fyrtio minuter. Hon undrade vad som hänt vid kvällsmaten. Hon beskrev det som om någon tryckte på en knapp då jag nästan höll på att explodera av trötthet på hela det konstiga, idiotiska systemet. Efter en lång diskussion om kostens betydelse och andra alternativ till behandling tyckte hon att jag skulle ta upp allt detta på stormötet på tisdag.
Tanken är att vi ska ha "stormöte" varannan tisdag men det blir väl av en gång i halvåret. Det är på de mötena som vi ungdomar samlas och pratar om avdelningen. Vi får chansen att framföra våra åsikter och klagomål. Vi antecknar och sedan tar personalen med sig anteckningarna till team mötet som de har varannan onsdag.
Jag sa till MH att hon vet så väl att det aldrig är uppskattat när jag drar igång och berättar om kostens betydelse och att ingen skulle bli mycket klokare av att jag gör det en gång till. Det måste finnas andra, mer atraktiva sätt att locka människor till någonting som fungerar, någonting som verkar för bra för att vara sant.
MH höll med om att det är kanske ingen bra idé trots allt.

Senare var det dags för utbrott. Ivar slet sin veckopeng och sina glasögon i tusen bitar. När han utbrottat färdigt stod han vid tröskeln till killavdelningen då jag gav honom en kram. Jag föreslog att han skulle gå och måla. Han vägrade, sa att han skulle bara riva sönder det, också vände han sig om och gick.
Några minuter senare kom han ut och bad personalen om färgpennor. Jag fick ett leende av personalen, precis som om de var tacksamma för vad jag precis lyckats med. Jag fick även Ivar att le. Och när han gick där var det ingen som la märke till att han dragit ner byxorna som de hängde extra mycket eftersom han lyssnade på Eminem på sitt rum, när han log.
Ett tacksamt leende från personalen som inte borde få finnas. Varför anstränger de sig inte för att hjälpa? Det är inte min uppgift att locka fram det goda ur Ivar, alla vet att det finns. Jag glädjs av att kunna göra det men det gör ont att veta att ingen av de andra tänker någonsin lägga ner samma energi på att göra samma sak.

"Hej Anna!
Jag tror att jag har nämnt för dig tidigare att ditt sätt att skriva påminner om små kåserier. Idag slog det mig att du borde ha en egen blogg. Jag är säker på att många skulle uppskatta att få ta del av dina underfundiga reflektioner över diverse vardagliga händelser.
Precis på samma sätt som du lyckades "fånga" Lisa i ett porträtt, har du förmågan att fånga en specifik händelse i några väl valda meningar.
Kanske kan du använda dig av bloggen ett tag, innan du har bestämt dig för att skriva något mer beständigt.
Har själv inte läst många bloggar men det verkar ju vara ett kul sätt att också få respons på det man skriver.
Oavsätt om du bestämmer dig för att dela med dig i en blogg eller om du fortsätter att samla dina tankar och reflektioner i ett skrivblock - fortsätt bara att skriva! Förr eller senare kommer du garanterat att ge ut någonting i bokform.
Lycka till!
Carina"



Jag träffade Vickan på stan idag när jag kom från bussen. Hon hade börjat jobba, skaffat ny pojkvän, letade lägenhet o allt sånt. Det fick mig att fundera. Jag har det senaste året suttit på institution och när folk frågar vad jag gjort sedan skolan verkar mitt liv så fruktansvärt tråkigt bara för att jag inte har gjort ett enda. Jag svarar ju förtstås inte att jag bor på behandlingshem så fort någon frågar vilket gör att mitt svar ekar, det är tomt. Jag gör ingenting spännande och folk kanske undrar varför jag väljer att slänga bort min tid på att inte göra någonting alls.
Om alla de kunde sätta sig inuti mitt huvud och lyssna på mina tankar skulle de kanske se att mitt liv är och kommer att bli bra mycket mer spännande än deras. Jag har hunnit vänja mig vid att bli inlåst när jag ska sova, tallrikar som kastas i väggen och går i tusen bitar, knivar som kastas, ungdomar som blir nerslagna av muskelknuttar, gap och skrik under nätterna. Jag har vant mig vid en jävla massa oro som alla inte ens kan föreställa sig.
Tänk att det finns människor som tar den oron som en självklarhet. De har inga problem med att fira sin födelsedag med en tjej som har panikångest och skriker "ta bort den" en bit bort i korridoren. De vet ingenting annat och det är så sorgligt. Jag har fått ta del av allt det här i ett års tid och under tiden har jag bara blivit allt mer säker på att det här är mitt kall, jag måste göra någonting åt allt detta. En pojke som inte själv valt att hamna på institution, utan hamnat där på grund av sina föräldrar, har rätt till en vanligt liv och borde inte behöva tvingas att stå ut med allt kaos som finns på en avdelning.

Häromdagen satt jag i rökstugan på skolgården när två killar satte sig där och pratade om att de ville praktisera på behandlingshem. Jag nämnde behandlingshemmet i Uddevalla och de svarade att där skulle de aldrig våga sätta sin fot, "du vet att dom har vakthundar där som attackerar om någon försöker rymma?", "ja, och man ska ha jävligt tur om man slipper bli ihjälbiten". Ni skulle bara veta, tänkte jag. Människor ser på behandlingshem som om det vore döden själv, och det är det. Men människor väljer att inte gräva djupare i sanningen än att lyssna på ryktena som sprids från ställe till ställe och mun till mun. Egentligen vet de ingenting om hur mycket hjälp vissa av ungdomarna egentligen är i behov av.


På tåget satt en gammal farbror i sätet framför mig. Han hade en stor resväska som han höll armen om och jag kom att tänka på Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann. Jag har aldrig hört talas om någon annan hundraåring med en så spännande livshistoria, även om den inte är sann. Jag tänkte att när jag blir gammal kommer jag hålla armen om en gigantisk resväska av erfarenheter. Jag undrade vart han på tåget var påväg. Han var ganska kort och hade stora inramade glasögon, som passade med hans ansikte, och lite grått hår på huvudet. Han hade ring på fingret, samma hand som den han höll om resväskan, ändå satt han ensam. Med tanke på väskans storlek antog jag att han rest långt och när han lutade sig över väskan för att fråga kvinnan på andra sidan någonting om tågets slutstation hörde jag att han var amerikan.
Han, amerikanen, gör mig nyfiken på vad livet kan ge.

Jag ska plocka upp mitt hjärta från golvet.

Varje människa behöver beröring, det har jag förstått. Spädbarn som ligger på barnhem utan att få någonting annat än mat, dör i längden på grund av att de aldrig får den beröring som alla behöver.
Min känsla av ensamhet och övergivenhet känner jag kan bero på att beröringen som jag fick tog slut. Visst visste mina föräldrar att deras barn behöver kärlek, pussar och kramar. Men hur skulle dom kunna veta HUR mycket kärlek och HUR länge vi barn behöver det när ingen berättade det för dom? Och vem sjutton vet hur man gör med sitt första och just då, enda, barn? Jag hade själv varit livrädd för att mosa barnet, eller skada det på något sätt. Men är det en ursäkt?

Känslor som sved.

Jag  var fyra små år då smärtan smög sig på, förlamade mitt öga och min fot. Nio små år då ryktet spred sig att mot flickans mörker och natt finns inget bot. Så det var utan större hopp mitt hjärta lättade ankar och for. Det var utan större hopp jag önskade det tillbaks. Det förde ett krig inuti min kropp men ingen kan slåss som jag. Törsten rev och hoppet svek men ändå lever jag kvar, kanske av ren vana. Jag var tio små år så smärtan klöste sig fast i mig, förådde och förseglade min kropp. Elva små år då smärtan helt bredde ut sig och lät den förmörka, lät den helt ödelägga mitt hopp. Så det var utan större trots jag lät mitt hjärta dö. Det är utan större hopp jag önskar det inte var först då de förstod. Här uppifrån är hela världen ett skådespel, här uppifrån kastar jag stenar på de som ler. De enda känslor jag lärde mig att släppa in var de som sved.

Mitt hjärta har sedan länge förlorat sin glans.

Jag måste försöka.

Hade jag inte varit jag, utan någon som stod utanför och ser mig kaste bort allt jag har, så hade jag blivit besviken. Jag vet ju, jag har fått höra det tusen gånger, att jag har mycket som inte alla har. Jag kan dansa, jag kan sjunga, jag kan måla, varför gör jag ingenting av det? Jag målar så ofta jag kan och så mycket jag orkar. Men tavlorna bara står. De står i mitt vardagsrum och bara skräpar. Sälj dem! Ställ ut dem! GÖR NÅGOT. Jag vågar inte. Jag har alldeles för höga krav på mig själv och jag blir aldrig nöjd med någonting som jag skapar. Jag har varit påväg flera gånger att göra någonting med det jag skapar, till exempel ha en utställning, men det blir aldrig av. Jag har kämpat extra med tavlorna de senaste dagarna, och de som kommer och hälsar på mig dumförklarar mig, för att jag inte visar upp mig och det jag gör. Jag måste försöka, jag kan.