Andlig busschaufför
Jag tog bussen till Uddevalla 23.32 för att sedan oväntat åka tillbaka till Ljungskile. Jag ankom till Ljungskile igen 03.30. Jag åkte av någon konstig anledning med busschauffören till Göteborg och sedan tillbaka till Ljungskile på en pratstund. Det var lärorikt, absolut, men helt galet konstigt. Denna busschaufför hade kontakt med Gud under hela resan och hade haft i fyrtio år. Hans resa hade börjat i söndagsskolan och sedan som pastor. När den tredje av hans vänner sedan sa att han borde plugga och på frågan varför hade svarat att han bara borde det. Var? I Lund, så åkte han till Lund för att plugga. För att sedan hoppa av. Men meningen med det var att han där träffade sin fru, Eva-Karin. Busschauffören, som hette H-C men jag frågade aldrig om namnet, berättade om bibeln, eller ”biblen” som han uttalade det, och min första tanke var hur han kunnat i fytio år tro på allt med korsfästningen och återuppståndelsen och allt som står. Efter ett par timmar förstod jag. För mig handlade detta inte om en tro på Gud, utan en tro på hur man ska behandla och bemöta andra människor i sin omgivning. H-C kommenterade vid fler tillfällen hur jag försvann i min egen värld, så som jag brukar. Jag funderade på vad han sagt... Jag sa till honom att jag har svårt att tro på Gud grejen, men för mig skulle det kunna vara symboler. Återuppståndelsen är en symbol för att Jesus inte var välkommen till döden, hade hade ju inga synder. Därför skickades han tillbaka, han fick livet tillbaka för han inte hade begått några brott, han hade tagit andras smällar och förtjänade liv.
H-C fick mig att berätta en liten del ur mitt liv och hade kunde ’känna min själ’. Har jag en själ, tänkte jag. Jag frågade H-C om han trodde Gud satt där uppe på ett moln, det trodde han inte och han började prata om hur saker och ting skapats. Människan pratar om logik men har en skev bild på det. Människan skulle inte säga att en stol skapade sig själv, en stol är ingen stor grej, men att jorden och universum skapade sig självt är någonting man tror på. Är det inte då större chans att en stol skapats sig själv än hela världen? Hur skulle någonting så stort kunna skapa sig självt?
I slutet av resan, när vi började närma oss Ljungskile igen, sa han att nu när vårt samtal börjar närma sig sitt slut skulle han vilja be en bön. Jag höll mig från leende. Han sa att det är någonting han brukar göra med ungdomarna och vuxna i kyrkan, sammanfatta samtalen i en bön. Jag frågade, vadå, ska jag knäppa händerna, bluna och tänka då? Han skrattade, nej, vi pratar med varandra som vi gör nu, fast inte riktigt med samma ord. Jag förstod inte vad han menade och det blev aldrig någon bön. Eller inte vad jag vet i alla fall, jag reagerade inte på om han bytte ordval under den sista kvarten.
