Death by medicine
Det är häftigt hur saker kan förändras. Sedan jag flyttade från Eken sägs det att det kommit en ny. 200 kg somalie, och J har fått åka hem. Det är stort! Det känns bra t o m för mig. Ännu ett bevis på att det GÅR. Så länge det finns någon som tror på en, så länge det finns någon att falla tillbaka till.
Så som J grät när jag flyttade så tror jag han glömt den känslan nu och ersatt den med lycka för att få vara HEMMA.
När jag tänker på honom så tänker jag att jag undrar om han har någon, om han känner själv att det är äkta?
För alla behöver någon som bryr sig.
Vad jag kommer minnas av honom är alla de mediciner somhan blivit rekommenderad och tagit av anledningen att kunna skryta för W att han nu tar en medivin mer än honom.
Artikel från, Kommittén för mänskliga rättigheter.
"Över hälften av alla amerikaner tar kosttillskott. Enligt den senaste rapporten från USAs giftinformationscentral orsakades inte ett enda dödsfall av kosttillskott. Däremot finns det rapporter om att 783 936 amerikaner dött av läkemedel – på ett år.
Så som J grät när jag flyttade så tror jag han glömt den känslan nu och ersatt den med lycka för att få vara HEMMA.
När jag tänker på honom så tänker jag att jag undrar om han har någon, om han känner själv att det är äkta?
För alla behöver någon som bryr sig.
Vad jag kommer minnas av honom är alla de mediciner somhan blivit rekommenderad och tagit av anledningen att kunna skryta för W att han nu tar en medivin mer än honom.
Artikel från, Kommittén för mänskliga rättigheter.
"Över hälften av alla amerikaner tar kosttillskott. Enligt den senaste rapporten från USAs giftinformationscentral orsakades inte ett enda dödsfall av kosttillskott. Däremot finns det rapporter om att 783 936 amerikaner dött av läkemedel – på ett år.
Trots medias alla varningar för kosttillskott så är det inga som dör av dem. Den senaste rapporten för år 2008 från amerikanska giftinformationscentral som presenterades i Clinical Toxicology visar att inga dött från multivitaminer, inga från mineraler, inga från vitamin A, B, C, D eller E.
Det fanns heller inga dödsfall rapporterade från örter, aminosyror, kinesisk medicin, ayurvedisk medicin, blågröna alger (stort medialarm i Sverige) eller homeopati. Trots det skall de stoppas.
Amerikanska giftinformationscentralen är den största och mest tillförlitliga i världen. Det finns 61 giftcenter över hela USA som håller noggrann uppsikt över alla förgiftningsfall. Om alla de 154 miljoner människor som använder kosttillskott varje dag tar en tablett om dagen, så blir det 56 miljarder doser årligen. Om de tar 3-4 piller, vilka de flesta gör, blir siffran astronomisk. Inga dödsfall.
Så vad kommer larmet i media ifrån? Krigsrubriker i tidningarna. Var är kropparna? Granskar inte journalisterna rapporterna som kommer? Och vilka media har rapporterat den positiva nyheten: ”inga dödsfall”?
I så fall skulle de säkert även kommit fram till den extremt oroväckande nyheten att biverkningar från receptbelagd medicin uppgår till 2,2 miljoner, och att antalet iatrogena (läkarframkallade) dödsfall i USA uppgår till 783 936. Kostnaderna för dessa är lika astronomiska. Death by medicine.
Dessa höga siffror kan säkert ifrågasättas i sin exakthet, men siffrorna är officiellt sett redan höga. Dessutom finns det ett mörkertal som aldrig redovisas till FDA biverkningscentral, som långtifrån är lika exakt som giftinformationscentralens. Man räknar med att rapporteringen av biverkningar till FDA bara utgör 1 procent av de verkliga siffrorna.
Men relationen mellan alternativmedicin och skolmedicin är det verkligt intressanta med dessa siffror. Och då kan man också förstå hur och varför media manipuleras.
Man kan också undra varför kinesisk medicin och ayurvedisk medicin skall förbjudas (noll dödsfall) i EU, samt så gott som alla örtpreparat och i praktiken homeopatiska medel. Det är EU som bestämt att alla hyllor skall tömmas på dessa medel (EC Directive 2004/24/EC).
Samtidigt säljs det giftiga mediciner och vacciner ganska ohejdat. Bara psykiatrins antipsykotiska medel är rena stordräparna och siffror på hundratusentals dödsfall har nämnts. Patienterna drabbas av övervikt, diabetes och förtidig död. Flera läkemedelsföretag har stämts, bl.a. AstraZeneca med Risperdal där en process med tjugosextusen patienter och anhöriga kräver miljardelopp.
Inom alternativmedicinen finns alternativ till psykiatrins giftiga droger. Den nya ”gröna mentalhälsovården” som är helt drogfri är ytterst effektiv.
Varför vill man stoppa den? Follow the money!
Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården."
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Vikten av guld
Jag blev utskriven från Eken den 30 Oktober. Ganska exakt ett år efter att jag blev inskriven och snart en månad sedan. Jag känner varje dag att jag vill tillbaka för att hämta Jonatan för att ta honom hit, lägga om hans kost så som jag gjorde med min, visa honom Ljungskile och andra städer att åka till, se natur istället för fyra stela väggar och en fet personalgrupp full av idioter som ser på honom och alla de andra som bor där som en grupp med monster, djur, föremål som ska gömmas från resten av världen, galna apor med bokstäver i pannan.
Ungdomarna där är inte mer galna än personalen, tvärt om. Ungdomarna där är inte mer galna än människorna som man möter på stan. Men de tvingas hålla en mask för att inte spåra ur, för att inte skilja sig från de "normala". Ingen av personalen kommer kunna se dem som vanliga så länge de bor där, och efteråt kommer de ändå alltid ha den stämpeln. I personalens ögon kommer de alltid att vara klienter från behandlingshem. De säger till oss, eller i alla fall till mig, att Eken bara är en period av mitt liv. Ja, visst var det, men jag kommer aldrig för dem vara som vem som helst, jag kommer bli igenkänd som en ungdom från Eken. Vem är det då egentligen som är sjuk i huvet? Ungdomar som hamnat snett i livet och fort som fan blir placerade i ett fack, "onormal", "sjuk", "störd", "bokstavsbarn" osv osv. Vem är sjuk i huvet då? Ungdomarna blir placerade i fack för det är vad som är lättast. Det är lätt för läkare att skriva ut medicin och på det tjänar de pengar! Ungdomar tävlar om vem som tar mest och starkast medicin och kan hur lätt som helst lura till sig mer medicin utan att det egentligen behövs. Men det är lätt för läkarna och de slipper tjatet. Sedan höjer de dosen när ungdomarna kommer och säger att det inte hjälper eller för att de plötsligt gjort ett självmordsförsök. De har inte en tanke på att ungdomar = barn och barns kroppar tar skada av all konsgjord medicin som hela tiden proppas i dem.
Tänk och de skulle byta ut doktorerna till sjukgymnaster och låta ungdomarna röra på sig, byta ut tidningsläsande personal mot personal med ork och kraft och motivation. Tänk om man skulle kunna prova det i en period, helt ta bort medicinerna och istället använda rörelsen som medicin. Tänk vilket förändring. Ungdomar skulle somna på kvällarna av utmattning från att de varit igång hela dagarna och inte av att de suttit vid TV eller dator hela dagen och känner ögonlocken trilla ihop av ett litet piller.
Love is a many splendid thing... Love lifts us up where we belong, all you need is love.
Jag vet inte, men det känns väldigt bra ändå. Jag och min kaospojke kan nog fixa det. Jag var i Lysekil igår tills idag och trivdes som bara den.
Pratade med min kaospojke om vi skulle kunna bo ihop... Han vill bo i Lysekil och jag tror att vi fixar det.
Visst har jag alltid upplevt känslor som fyllt varenda muskel i min kropp och tankar som lyft locket på mitt huvud, kokat över, exploderat.
Men aldrig pirret av den lycka som nu spridit sig som små hjärtformade stjärnor i ett fyrverkeri.
Jag har lärt känna känslan av att vara omfamnad under ett rosa täcke, vikten av guld ovanpå mig.
Jag har hittat rätt och underbart.
Tänkte på det idag, när någon i sin närhet inte mår bra och ringer för stöd, vad gör man? Man tröstar och kommer med goda råd, försöker lyfta upp och på något sätt få personen att förstå att det kommer att fixa sig, utan att säga "det blir bra ska du se" för vem är inte trött på att höra just de orden.
Genom att stötta en person i min närhet får det även mig att tänka efter. Kanske behöver jag det inte just i samma stund, men det är ju något jag kan påminna mig själv om när det verkligen behövs. Är det svårt att påminna sig själv - jag har ofta svårt för det - så kan man ju be någon annan att påminna en.
Som när jag mår dåligt och får frågan "Vad har du ätit?". Då tänker jag efter och inser att kanske finns det en ganska rimlig förklaring till att jag mår som jag gör nu, kanske har jag ätit godis, en bulle, vad som helst, och det har i sin tur bidragit till mitt mående. När jag tänker på att det finns en anledning minskar rädslan och t o m kan jag tänka att "det går över".
Jag tittade på en film förut, Home, som handlar om hur vi människor förändrar världen. Jag skulle vilja säga förstöra men förändrar låter lite finare... Men visst, att förstöra världen är inte fint så, jag såg en film som handlar om hur mönniskan förstör världen. Snart kommer all is smälta och många länder kommer ha torka osv. Och här sitter jag med 150cl loka och dricker direkt ur flaskan... Alla träd som fällts, så mycket som förstörts på bara 200 000 år, den tiden som människan, homo sapiens, funnits. Filmen fick mig att tänka efter ännu mer. Att vi ska vara försiktiga med den värld vi fått och nyckeln är att dela med sig, att finnas för varandra. Det var något av det första som sas i filmen och det är något av det första och största som jag lärt mig om livet. Man måste finnas för varandra. Människan är ett flockdjur och hur mycket man än intalar sig att man kan klara sig själv, så tror jag inte att det går, inte i längden. Jag har försökt intala mig det, men gav upp efter flera turer då jag hållt på att kräkas av ensamhet.
Ungdomarna där är inte mer galna än personalen, tvärt om. Ungdomarna där är inte mer galna än människorna som man möter på stan. Men de tvingas hålla en mask för att inte spåra ur, för att inte skilja sig från de "normala". Ingen av personalen kommer kunna se dem som vanliga så länge de bor där, och efteråt kommer de ändå alltid ha den stämpeln. I personalens ögon kommer de alltid att vara klienter från behandlingshem. De säger till oss, eller i alla fall till mig, att Eken bara är en period av mitt liv. Ja, visst var det, men jag kommer aldrig för dem vara som vem som helst, jag kommer bli igenkänd som en ungdom från Eken. Vem är det då egentligen som är sjuk i huvet? Ungdomar som hamnat snett i livet och fort som fan blir placerade i ett fack, "onormal", "sjuk", "störd", "bokstavsbarn" osv osv. Vem är sjuk i huvet då? Ungdomarna blir placerade i fack för det är vad som är lättast. Det är lätt för läkare att skriva ut medicin och på det tjänar de pengar! Ungdomar tävlar om vem som tar mest och starkast medicin och kan hur lätt som helst lura till sig mer medicin utan att det egentligen behövs. Men det är lätt för läkarna och de slipper tjatet. Sedan höjer de dosen när ungdomarna kommer och säger att det inte hjälper eller för att de plötsligt gjort ett självmordsförsök. De har inte en tanke på att ungdomar = barn och barns kroppar tar skada av all konsgjord medicin som hela tiden proppas i dem.
Tänk och de skulle byta ut doktorerna till sjukgymnaster och låta ungdomarna röra på sig, byta ut tidningsläsande personal mot personal med ork och kraft och motivation. Tänk om man skulle kunna prova det i en period, helt ta bort medicinerna och istället använda rörelsen som medicin. Tänk vilket förändring. Ungdomar skulle somna på kvällarna av utmattning från att de varit igång hela dagarna och inte av att de suttit vid TV eller dator hela dagen och känner ögonlocken trilla ihop av ett litet piller.
Love is a many splendid thing... Love lifts us up where we belong, all you need is love.
Jag vet inte, men det känns väldigt bra ändå. Jag och min kaospojke kan nog fixa det. Jag var i Lysekil igår tills idag och trivdes som bara den.
Pratade med min kaospojke om vi skulle kunna bo ihop... Han vill bo i Lysekil och jag tror att vi fixar det.
Visst har jag alltid upplevt känslor som fyllt varenda muskel i min kropp och tankar som lyft locket på mitt huvud, kokat över, exploderat.
Men aldrig pirret av den lycka som nu spridit sig som små hjärtformade stjärnor i ett fyrverkeri.
Jag har lärt känna känslan av att vara omfamnad under ett rosa täcke, vikten av guld ovanpå mig.
Jag har hittat rätt och underbart.
Tänkte på det idag, när någon i sin närhet inte mår bra och ringer för stöd, vad gör man? Man tröstar och kommer med goda råd, försöker lyfta upp och på något sätt få personen att förstå att det kommer att fixa sig, utan att säga "det blir bra ska du se" för vem är inte trött på att höra just de orden.
Genom att stötta en person i min närhet får det även mig att tänka efter. Kanske behöver jag det inte just i samma stund, men det är ju något jag kan påminna mig själv om när det verkligen behövs. Är det svårt att påminna sig själv - jag har ofta svårt för det - så kan man ju be någon annan att påminna en.
Som när jag mår dåligt och får frågan "Vad har du ätit?". Då tänker jag efter och inser att kanske finns det en ganska rimlig förklaring till att jag mår som jag gör nu, kanske har jag ätit godis, en bulle, vad som helst, och det har i sin tur bidragit till mitt mående. När jag tänker på att det finns en anledning minskar rädslan och t o m kan jag tänka att "det går över".
Jag tittade på en film förut, Home, som handlar om hur vi människor förändrar världen. Jag skulle vilja säga förstöra men förändrar låter lite finare... Men visst, att förstöra världen är inte fint så, jag såg en film som handlar om hur mönniskan förstör världen. Snart kommer all is smälta och många länder kommer ha torka osv. Och här sitter jag med 150cl loka och dricker direkt ur flaskan... Alla träd som fällts, så mycket som förstörts på bara 200 000 år, den tiden som människan, homo sapiens, funnits. Filmen fick mig att tänka efter ännu mer. Att vi ska vara försiktiga med den värld vi fått och nyckeln är att dela med sig, att finnas för varandra. Det var något av det första som sas i filmen och det är något av det första och största som jag lärt mig om livet. Man måste finnas för varandra. Människan är ett flockdjur och hur mycket man än intalar sig att man kan klara sig själv, så tror jag inte att det går, inte i längden. Jag har försökt intala mig det, men gav upp efter flera turer då jag hållt på att kräkas av ensamhet.
Lalala life
Livet kan vara ganska värdefullt.
Om jag hade blivit öppnad och sedan stängd för att bli tillsagt att ingenting går att göra, om jag hade fått besked om att jag har cancer och det finns ingenting att göra åt saken, så skulle jag förmodligen få panik för det finns så otroligt mycket som jag vill göra i mitt liv. Däremot kan jag ibland tänka att jag skulle vara okey med att få det beskedet - OM jag fick tiden jag behöver för att förändra en värld. Tänk att få beskedet... Tänk att få veta att den som står en närmast fått beskedet. Hur hanterar man en sån situation? Jag skulle gärna ta över alla människors sjukdomar, om jag visste att jag blev ihågkommen för det. Om jag visste att någon skulle vara tacksam.
Innan jag dör vill jag hinna med att träffa tusentals människor och ge tid till hundratals. Jag vill vara en del av en förbättring och jag vill hinna uppleva den. Ibland är jag rädd för att impulser ska döda mig, ibland är jag rädd för att jag kommer leva för evigt.
Jag tror jag har ett problem. Innan jag dör vill jag ha nått mina mål. Jag har börjat inse att mina mål kommer kanske inte uppfyllas förrän om hundra år beroende på hur världen tacklar problemen. Jag inser att jag har för stora, alldeles för stora, krav på mig själv.
När jag var liten var aldrig någon nöjd med att jag fick Godkänt på ett prov när jag hade kapacitet för att få Mycket väl godkänt. Ingenting var bra förrän jag gjorde det perfekt. Ändå har jag aldrig varit en fena på att städa eller laga mat. Men detaljer i mitt ansikte, på mina kläder, bland mina vänner, under mina kläder, i mitt hem, i mina arbeten, är oerhört viktiga. Ett exempel, vi har haft ett tema i skolan som heter Rötter, vi skulle skickat in våran uppsats för snart en vecka sedan, mitt är ännu inte inlämnat eftersom jag aldrig blir nöjd med resultatet, vilket resulterar i att jag måste omformulera mig, ändra placeringar osv, tills jag blir nöjd. Jag satsar på att arbetet inte ska bli mer än en vecka försenat.
Men bara för att jag vill göra allt så bra som möjligt, helst för alla i hela världen, helst på varenda prov och arbete, varenda liten detalj ska vara bra, så är jag rädd för att jag inte ska hinna, eftersom jag hela tiden drar ut på tiden.
Om jag hade blivit öppnad och sedan stängd för att bli tillsagt att ingenting går att göra, om jag hade fått besked om att jag har cancer och det finns ingenting att göra åt saken, så skulle jag förmodligen få panik för det finns så otroligt mycket som jag vill göra i mitt liv. Däremot kan jag ibland tänka att jag skulle vara okey med att få det beskedet - OM jag fick tiden jag behöver för att förändra en värld. Tänk att få beskedet... Tänk att få veta att den som står en närmast fått beskedet. Hur hanterar man en sån situation? Jag skulle gärna ta över alla människors sjukdomar, om jag visste att jag blev ihågkommen för det. Om jag visste att någon skulle vara tacksam.
Innan jag dör vill jag hinna med att träffa tusentals människor och ge tid till hundratals. Jag vill vara en del av en förbättring och jag vill hinna uppleva den. Ibland är jag rädd för att impulser ska döda mig, ibland är jag rädd för att jag kommer leva för evigt.
Jag tror jag har ett problem. Innan jag dör vill jag ha nått mina mål. Jag har börjat inse att mina mål kommer kanske inte uppfyllas förrän om hundra år beroende på hur världen tacklar problemen. Jag inser att jag har för stora, alldeles för stora, krav på mig själv.
När jag var liten var aldrig någon nöjd med att jag fick Godkänt på ett prov när jag hade kapacitet för att få Mycket väl godkänt. Ingenting var bra förrän jag gjorde det perfekt. Ändå har jag aldrig varit en fena på att städa eller laga mat. Men detaljer i mitt ansikte, på mina kläder, bland mina vänner, under mina kläder, i mitt hem, i mina arbeten, är oerhört viktiga. Ett exempel, vi har haft ett tema i skolan som heter Rötter, vi skulle skickat in våran uppsats för snart en vecka sedan, mitt är ännu inte inlämnat eftersom jag aldrig blir nöjd med resultatet, vilket resulterar i att jag måste omformulera mig, ändra placeringar osv, tills jag blir nöjd. Jag satsar på att arbetet inte ska bli mer än en vecka försenat.
Men bara för att jag vill göra allt så bra som möjligt, helst för alla i hela världen, helst på varenda prov och arbete, varenda liten detalj ska vara bra, så är jag rädd för att jag inte ska hinna, eftersom jag hela tiden drar ut på tiden.
Dalahöjdsvägen
Det är lite kul, jag bor på dalahöjdsvägen och det är ett väldigt bra ord för att beskriva mig själv, dalahöjd. Är det inte upp så är det ner, och tvärt om. Sedan träffade jag A som var precis likadan, jag trodde inte det fanns någon hade en berodalbana inom sig som jag. Men man pratar väl aldrig om sånt? Det kanske är pinsamt, någonting som man inte vill att folk ska veta. Jag vet ju själv, sedan augusti har jag funderat på om jag borde berätta för klassen att jag bor på behandlingshem, nu är jag ju i och för sig utskriven, men erfarenheten av att ha varit där känns ändå som någonting som skulle kunna vara värt att dela med sig av. Hur gör man det då? Ställer sig rakt upp och börjar berätta? Nä, jag har funderingar över att göra det lite snyggare, om det nu är möjligt. Vi jobbar ju i teman och efter jul kommer psykologi och allt det där som behandlingshem skulle kunna innebära. Då har jag nog en del att säga till om, jag vet nog en del om det trots att jag aldrig pluggat om det.
Vad jag ville skriva om nu, det var inte det jag skrev om. Det är lätt att halka in på andra spår.
Visst kommer det dalar! Och höjder. Visst är höjderna mycket mer underbara än dalarna. Men man måste väl ha dem båda. I mina dalar kommer jag aldrig upp när klockan ringer på morgonen, jag hör den inte ens. Jag kan vakna klockan två på dagen och undra varför klockan inte ringt, och varför sov jag till klockan två?! Jag använder mig väl av somnen så som man kan använda sig av alkohol eller andra droger, man kan fly i dem. Sömn verkar vara min flyktväg nu när jag inte kan fly på andra sätt.
Men när jag är på väg rakt ner i en dal, ett stort svart hål, och ringer efter hjälp. Ska jag då sätta mig och göra en lista på positiva och negativa saker om allt i mitt liv? Det kanske är bra? Jag vet inte för jag har faktiskt aldrig gjort det av just den anledningen.
När jag fick höra det kändes det mer som ett sätt för den personen att bli av med mig, "skriv nu positiva och negativa saker så ska jag gå in i affären nu". Jag vet inte, det är mitt svar på det mesta nu för tiden. Jag vet inte, men jag vill inte tro att det var så hon menade.
Jag undrar även var min socialsekreterare tagit vägen. Han hör aldrig av sig nu för tiden. Kanske ser han det som ännu en ungdom som är ute ur systemet, nu är jag inte längre hans problem. Jag tror nog det är så han ser på det. Föreståndaren på Eken då... Stackars människa, tänk att leva i en kamp varenda dag man går till jobbet. Jag kan tänka mig hur hon sitter i bilen varje morgon och tittar sig i backspegeln och intalar sig att även om någon annan har flera års mer erfarenhet än mig så har jag mer MAKT. Det har hon också bevisat. Hon har makten att säga nej till mig för något hon säger ja till till Linda. Hon kan göra så att det blir en bra sista tid för någon annan men inte mig. Hon gör det så bara för att bevisa att hon har makten att göra det. Och det handlar inte om mig men det är jag som blir drabbad för hennes brister. Och hon klagar över att alla andra är oproffessionella. Tänk om jag kunde hålla upp en spegel framför henne så som hon påstår att hon gjort för mig.
Jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg. Ett år av mitt liv SLÖSADE jag på att sitta på ett hem som ändå inte gjorde någon som helst nytta! Det gör mig arg för jag ser också dem som varit där i två eller tre år, och de helt säkert kommer att vara kvar där i lika lång tid till. Jag blir arg för jag ser hur personalen behandlar ungdomarna. Det gör mig arg på hela sjukvården att se för sånt borde inte få förekomma. De ser inte till ungdomarnas bästa, det viktiga är att de får sin lön så att de kan betala hyra och ha mat på bordet för sina barn där hemma. De skiter fullständigt i om barnen på behandlingshemmet aldrig fått uppleva att mamma eller pappa ställt fram mat på bordet. Alla är ju så olika, men personalen har bara en mall att gå efter och det är så tydligt. Som jag sagt tidigare så går de på föreläsningar och kurser men materialet de får därifrån åker raka vägen ner i soperna. Soppåsen som de sedan tar med sig till Eken eftersom de inte vet hur man sopsorterar och de vill ju inte skitna ner deras eget område så de tar med sig och fyller på soporna på Eken istället. Där ungdomarna bor. De kastar helt enkelt skit på ungdomarna och ungdomarna har ingen möjlighet att ens se det. Det är synd om dem, det var synd om mig när jag var där. Jag tycker det. Jag tycker personalen borde öppna ögonen lite, kanske låna ungdomarnas synvinkel och göra en förbättring. Får allt fortsätta så kommer det snart gå åt helvete. Därför behövs hundra tusen miljontals ungdomar som vill förbättra och kan känna att de KAN förändra.
Vad jag ville skriva om nu, det var inte det jag skrev om. Det är lätt att halka in på andra spår.
Visst kommer det dalar! Och höjder. Visst är höjderna mycket mer underbara än dalarna. Men man måste väl ha dem båda. I mina dalar kommer jag aldrig upp när klockan ringer på morgonen, jag hör den inte ens. Jag kan vakna klockan två på dagen och undra varför klockan inte ringt, och varför sov jag till klockan två?! Jag använder mig väl av somnen så som man kan använda sig av alkohol eller andra droger, man kan fly i dem. Sömn verkar vara min flyktväg nu när jag inte kan fly på andra sätt.
Men när jag är på väg rakt ner i en dal, ett stort svart hål, och ringer efter hjälp. Ska jag då sätta mig och göra en lista på positiva och negativa saker om allt i mitt liv? Det kanske är bra? Jag vet inte för jag har faktiskt aldrig gjort det av just den anledningen.
När jag fick höra det kändes det mer som ett sätt för den personen att bli av med mig, "skriv nu positiva och negativa saker så ska jag gå in i affären nu". Jag vet inte, det är mitt svar på det mesta nu för tiden. Jag vet inte, men jag vill inte tro att det var så hon menade.
Jag undrar även var min socialsekreterare tagit vägen. Han hör aldrig av sig nu för tiden. Kanske ser han det som ännu en ungdom som är ute ur systemet, nu är jag inte längre hans problem. Jag tror nog det är så han ser på det. Föreståndaren på Eken då... Stackars människa, tänk att leva i en kamp varenda dag man går till jobbet. Jag kan tänka mig hur hon sitter i bilen varje morgon och tittar sig i backspegeln och intalar sig att även om någon annan har flera års mer erfarenhet än mig så har jag mer MAKT. Det har hon också bevisat. Hon har makten att säga nej till mig för något hon säger ja till till Linda. Hon kan göra så att det blir en bra sista tid för någon annan men inte mig. Hon gör det så bara för att bevisa att hon har makten att göra det. Och det handlar inte om mig men det är jag som blir drabbad för hennes brister. Och hon klagar över att alla andra är oproffessionella. Tänk om jag kunde hålla upp en spegel framför henne så som hon påstår att hon gjort för mig.
Jag kan inte hjälpa det men jag blir så arg. Ett år av mitt liv SLÖSADE jag på att sitta på ett hem som ändå inte gjorde någon som helst nytta! Det gör mig arg för jag ser också dem som varit där i två eller tre år, och de helt säkert kommer att vara kvar där i lika lång tid till. Jag blir arg för jag ser hur personalen behandlar ungdomarna. Det gör mig arg på hela sjukvården att se för sånt borde inte få förekomma. De ser inte till ungdomarnas bästa, det viktiga är att de får sin lön så att de kan betala hyra och ha mat på bordet för sina barn där hemma. De skiter fullständigt i om barnen på behandlingshemmet aldrig fått uppleva att mamma eller pappa ställt fram mat på bordet. Alla är ju så olika, men personalen har bara en mall att gå efter och det är så tydligt. Som jag sagt tidigare så går de på föreläsningar och kurser men materialet de får därifrån åker raka vägen ner i soperna. Soppåsen som de sedan tar med sig till Eken eftersom de inte vet hur man sopsorterar och de vill ju inte skitna ner deras eget område så de tar med sig och fyller på soporna på Eken istället. Där ungdomarna bor. De kastar helt enkelt skit på ungdomarna och ungdomarna har ingen möjlighet att ens se det. Det är synd om dem, det var synd om mig när jag var där. Jag tycker det. Jag tycker personalen borde öppna ögonen lite, kanske låna ungdomarnas synvinkel och göra en förbättring. Får allt fortsätta så kommer det snart gå åt helvete. Därför behövs hundra tusen miljontals ungdomar som vill förbättra och kan känna att de KAN förändra.
Blint.
När jag går på föreläsningar så gör jag det för att lära mig nya saker och lyssna till andra människors hiistorier, erfarenheter, lärdomar,råd osv. Det finns så mycket man kan lära sig om saker.
Jag pratade med en personal från Eken som berättade att hela personalgruppen från Eken varit på en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon berättade vad föreläsaren sagt som om det inte var av någon betydelse alls och hon hade tydligen ritat streckgubbar då en annan personal frågat henne om hon har DAMP. De tyckte väl inte att föreläsaren var speciellt vettig enligt dem så de passade på att skämta om andra människors besvär. Jag blev arg när jag hörde hur hon pratade om detta. Hon sa även att mycket inom ADHD stämde in på mig. Vilket ledde till att jag, så klart, började prata om kostomläggning och vad kosten har för betydelse och hur långt man kan komma med endast kosten och ingen medicin. Hon tyckte och har alltid tyckt att det bara är trams. Jag har inte blivit någonting annat än dumförklarad när jag pratat om kosten som om det vore min enda räddning. Den enda vet jag ju inte, men det har definitivt varit en räddning. Vi tjaffsade i telefon i över en timma innan jag brast ut i gråt och hon fortsatte, som vanligt när jag börjar gråta så får jag en känsla av att mina tårar blir en vinst för henne.
Min irritation fick mig att skriva till socialstyrelsen för att fråga om de kommit någonvart med informationen jag gav dem. Jag fick svar och jag blev glad av att höra att de ska ta med sig vad jag sagt och vara mer uppmärksamma och lägga större vikt i vad ungdomarna har att säga, få ungdomarna att känna att de blir lyssnade på... De skulle skriva en rapport som jag sedan skulle få en kopia av.
Jag pratade med en personal från Eken som berättade att hela personalgruppen från Eken varit på en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon berättade vad föreläsaren sagt som om det inte var av någon betydelse alls och hon hade tydligen ritat streckgubbar då en annan personal frågat henne om hon har DAMP. De tyckte väl inte att föreläsaren var speciellt vettig enligt dem så de passade på att skämta om andra människors besvär. Jag blev arg när jag hörde hur hon pratade om detta. Hon sa även att mycket inom ADHD stämde in på mig. Vilket ledde till att jag, så klart, började prata om kostomläggning och vad kosten har för betydelse och hur långt man kan komma med endast kosten och ingen medicin. Hon tyckte och har alltid tyckt att det bara är trams. Jag har inte blivit någonting annat än dumförklarad när jag pratat om kosten som om det vore min enda räddning. Den enda vet jag ju inte, men det har definitivt varit en räddning. Vi tjaffsade i telefon i över en timma innan jag brast ut i gråt och hon fortsatte, som vanligt när jag börjar gråta så får jag en känsla av att mina tårar blir en vinst för henne.
Min irritation fick mig att skriva till socialstyrelsen för att fråga om de kommit någonvart med informationen jag gav dem. Jag fick svar och jag blev glad av att höra att de ska ta med sig vad jag sagt och vara mer uppmärksamma och lägga större vikt i vad ungdomarna har att säga, få ungdomarna att känna att de blir lyssnade på... De skulle skriva en rapport som jag sedan skulle få en kopia av.
Mycket händer hela tiden. Jag träffade min 'gamla' psykolog på bussen en dag! Jag blev så glad att se henne och enligt hennes ansiktsuttryck tror jag att hon blev glad också, som hon sa så började hon nästan gråta när jag berättade om vad jag gjort det senaste året. Jag berättade om min kontakt med socialstyrelsen, om hur jag kämpat med kosten, om hur jag (hur dumt det än är egentligen) ALLTID sagt vad jag tyckt och inte "vaktat min tunga" som personal sa att jag borde göra. Jag babblade på som vanligt och emellanåt lyssnade jag även på vad hon sa! Hon berättade om en läkare som jag haft också, hon hade kommit in och sagt till E att hon skulle kunna använda sig av mig. Ja, alltså, den erfarenheten. Jag gick ju på BUP i säkert sex-sju år. Från det att jag började tills att jag slutade och tills nu, så har det hänt otroligt mycket och det tyckte den här läkaren var spännande. Tänk vad roligt om E kunde använda sig av mig för att hjälpa andra ungdomar.