anam

Jag tog bussen till Uddevalla 23.32 för att sedan oväntat åka tillbaka till Ljungskile. Jag ankom till Ljungskile igen 03.30. Jag åkte av någon konstig anledning med busschauffören till Göteborg och sedan tillbaka till Ljungskile på en pratstund. Det var lärorikt, absolut, men helt galet konstigt. Denna busschaufför hade kontakt med Gud under hela resan och hade haft i fyrtio år. Hans resa hade börjat i söndagsskolan och sedan som pastor. När den tredje av hans vänner sedan sa att han borde plugga och på frågan varför hade svarat att han bara borde det. Var? I Lund, så åkte han till Lund för att plugga. För att sedan hoppa av. Men meningen med det var att han där träffade sin fru, Eva-Karin. Busschauffören, som hette H-C men jag frågade aldrig om namnet, berättade om bibeln, eller ”biblen” som han uttalade det, och min första tanke var hur han kunnat i fytio år tro på allt med korsfästningen och återuppståndelsen och allt som står. Efter ett par timmar förstod jag. För mig handlade detta inte om en tro på Gud,  utan en tro på hur man ska behandla och bemöta andra människor i sin omgivning.  H-C kommenterade vid fler tillfällen hur jag försvann i min egen värld, så som jag brukar. Jag funderade på vad han sagt... Jag sa till honom att jag har svårt att tro på Gud grejen, men för mig skulle det kunna vara symboler. Återuppståndelsen är en symbol för att Jesus inte var välkommen till döden, hade hade ju inga synder. Därför skickades han tillbaka, han fick livet tillbaka för han inte hade begått några brott, han hade tagit andras smällar och förtjänade liv.
H-C fick mig att berätta en liten del ur mitt liv och hade kunde ’känna min själ’. Har jag en själ, tänkte jag. Jag frågade H-C om han trodde Gud satt där uppe på ett moln, det trodde han inte och han började prata om hur saker och ting skapats. Människan pratar om logik men har en skev bild på det. Människan skulle inte säga att en stol skapade sig själv, en stol är ingen stor grej, men att jorden och universum skapade sig självt är någonting man tror på. Är det inte då större chans att en stol skapats sig själv än hela världen? Hur skulle någonting så stort kunna skapa sig självt?

I slutet av resan, när vi började närma oss Ljungskile igen, sa han att nu när vårt samtal börjar närma sig sitt slut skulle han vilja be en bön. Jag höll mig från leende. Han sa att det är någonting han brukar göra med ungdomarna och vuxna i kyrkan, sammanfatta samtalen i en bön. Jag frågade, vadå, ska jag knäppa händerna, bluna och tänka då? Han skrattade, nej, vi pratar med varandra som vi gör nu, fast inte riktigt med samma ord. Jag förstod inte vad han menade och det blev aldrig någon bön. Eller inte vad jag vet i alla fall, jag reagerade inte på om han bytte ordval under den sista kvarten.

                                 

Idag blev jag bjuden på julkonstert för de hemlösa. En tidig födelsedagspresent till mig! Från mitt hjärta. Två timmar kändes som en halv. Tiden gick så fort, måste betyda att det var uppskattat? Timo, Silversystrar och Mission Possible var väl mest imponerande. Men även den lilla orkestern med dragspel, bas, piano, fiol, cello och gitarr. Tänk vad många ord man kan få in i en stråke eller ett drag med dragspelet. Underbart.
Alla pengarna går till de hemlösa i Göteborg, 500-1000 st alltså. Jag tycker det var härligt att se så många människor som ställer upp gratis, de gav två timmar av sin lediga tid (plus all repetition) och satte ihop detta som jag tycker man kan kalla succé. Det var ashäftigt. Känslar i lokalen var så varm.
http://www.youtube.com/watch?v=wjUOkIg_YOM

Sedan spöregnade det hela vägen hem och nu haglar det tegelsten. Jag sprang just ut i vädret och tömde min brevlåda! Jag har hört att man borde göra det sisådär några gånger per år. Just nu var anledningen till det att jag fick veta att däri ligger ett brev från min efterlängtade bror!!! Mycket riktigt och glad blev jag!



Nu är det förresten dags. Ja, att dela med mig av allt. Förhoppningsvis kommer jag t o m sitta på en föreläsning i januari och berätta om min väg från gluten och mjölk till friskhetstecken. Det ser jag fram emot!

"Tre procent av alla som behandlades i öppenpsykiatrin under 2009 fick diagnosen ADHD. I själv verket var antalet ADHD-patienter sju gånger högre enligt en studie vid Sahlgrenska akademin.

Diagnosen ADHD är fortfarande relativt sällsynt, det visar en genomgång av 20 års registerdata som omfattande drygt 56 000 patienter som vårdats inom vuxenpsykitrin i Lund.

Forskare vid Sahlgrenska akademin har gjort fördjupande studier visar att andelen patienter i själva verket är sju gånger fler.

- Resultaten visar att patienternas utvecklingshistoria och kognitiva funktioner bör uppmärksammas mer inom vuxenpsykiatrin, det säger doktoranden Lena Nylander i ett pressmeddelande."

Vad sägs om att lägga om kosten och röra lite på fläsket istället... Nä, "medicin och samtalet" är lösningen.
Bullshit.

Idag var jag på S's föreläsning i Göteborg. Skitbra, lärorikt. Spännande och kul att se att det finns fler människor som faktiskt känner till lite av det hon pratade om. T o m provat att ta bort mjölk och mjöl, eller använder kokosfett och omega 3... S pratade massa intressant om över eller underkänslighet inom området känsel, dolda funktionshinder, opioida peptider och alla symptom som kan försvinna av bara en kostomläggning. "Bara".

Jag fick även träffa en osteopat, vilket verkar vara ett ganska spännande yrke. Jag var tvungen att googla lite.

"Osteopat - en alltmer efterfrågad kompetens
Osteopati är en internationellt erkänd och väletablerad form av manuell behandling som bygger på filosofin att assistera kroppens naturliga maskineri med minsta möjliga hjälp. Osteopati är ett system för diagnostisering och behandling av besvär relaterade till kroppens rörelseorgan.

Viktiga principer i osteopati är att behandla hela personen, inte bara symtomen. Man lägger stor vikt vid sambandet mellan kroppens struktur och hur den fungerar samt kroppens självläkande mekanismer.

Att arbeta som osteoapat innebär att med bredare helhetssyn och djupare medicinsk kompetens hjälpa människor att må bra - samtidigt som du styr över din egen vardag i en spännande och växande bransch, i såväl Sverige som Europa och USA."

Diagnoser som ADHD, autism, torrettes, bla bla bla, depression osv, kan allihopa bli "botade" med hjälp av kosten. Ta bara bort mjöl, mjölk, soja och socker.
För varje gång jag pratar om det eller hör talas om det eller bara ser en människa bli iproppad medicin för en diagnos som han/hon skulle slippa, bara jag ser på behandlingshem eller psyk or whatever där de struntar fullständigt i vad kosten gör och kan göra, blir jag mer och mer peppad till att göra någonting. Hjälpa till i alla fall.
Jag har ju själv lagt om kosten för att må bättre, och jag mår bättre. Det funkar! PROVA! Läs Kärnfrisk familj.

Det här behöver du:

Satsen ger 30-35 lussekatter

50 g jäst för söta degar
150 g mjölkfritt margarin
5 dl havredryck
2 msk fiberhusk (finns att köpa i de flesta större affärer)
2 förpackningar saffran
1 ½ dl vit baksirap eller socker
½ tsk salt
1 l glutenfri fin mjölmix utan mjölk
Glutenfri mjölmix till utbakning

Kallt kaffe att pensla med

Kom ihåg att läsa innehållsförteckningarna om du inte är helt säker på vad ingredienserna innehåller.

Så här gör du:

Degen blir bäst om du gör den i en hushållsassistent.

Stöt (eller snarare mosa) saffran tillsammans med lite socker i en mortel. Smula jästen i degbunken. Smält margarinet, häll i havredrycken och värm till 37-38 grader.

Häll lite av vätskan över jästen och rör om så att den löser sig. Häll över resten av vätskan. Häll i fiberhusk, vispa runt lite och låt det stå och svälla i 10 minuter.

Häll i baksirap eller socker samt salt, saffran och mjöl. Arbeta degen i maskinen i fem minuter, den ska vara ganska lös. Låt degen jäsa i 30 minuter under duk.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Knåda den inte, utan skär loss bitar som du försiktigt rullar med hjälp av mjölade händer. Degen är lösare och känns ömtåligare än deg gjord på vetemjöl, så var lätt på handen när du arbetar med den.

Forma lussekatter av rullarna och lägg dem på smorda bakplåtar eller plåtar med bakplåtspapper. Tryck försiktigt i russin.
Låt jäsa under duk i 25 minuter.

Pensla med kallt kaffe (för färgens skull, tål du ägg kan du pensla med det). Grädda i mitten av ugnen i 220 grader i cirka 8 minuter.

Tips! Vit baksirap och fiberhusk hjälper till att hålla degen saftig.




Förresten, svaret på min novell blev, på en ledig dag, att de tackar för mitt svar, jobbar egentligen inte idag med ska svara bättre på måndag. Alltså imorn. Det ska bli spännande.
Jag önskar jag kunde klona mig, det finns så mycket jag vill göra, samtidigt. Jag vill till Eken och rädda liv, jag vill jobba med beröring, kost, jag vill bli flygvärdinna för att få känna att jag flyger, jag vill bli något som det antagligen inte ens finns namn för. Jag vill starta eget, följa någons fotspår, samtidigt gå min egen väg. Vara stolt, veta vad jag sysslar med. Ha rätt, få rätt, hjälpa och finnas, bli hört, lyssnad på och sedd. Berätta. Det vill jag.

Du får gärna beskriva vad du blev ledsen av och vad det var i formuleringarna som var jobbigt. Var det att vi skrivit ganska exakt vad ni sa eller tycker du att vi dragit fel slutsatser? Det har betydelse vad du tycker så om du vill så vill jag gärna veta det. Även om jag är gammal så kan jag och andra lära oss av det.

Det som händer är att vi vid nästa tillsyn som till våren kommer att följa upp det vi hörde och såg. Dessutom är det meningen att det vi fått veta av ungdomar i hela landet ska på något sätt sammanställas för at vi ska veta vad ska vi titta på när vi är ute på tillsyn. Ansvariga politiker är också intresserade.

Med vänlig hälsning



Min första reaktion var att det kändes som om det som sagts av ungdomarna var "löjligt".. Vet inte vilket ord jag ska använda men om personalgruppen skulle sitta och läsa igenom rapporten så kan jag föreställa mig hur de sitter och hånar ungdomarna bakom deras ryggar för vad de, vi, sagt.
Jag tyckte det var jobbigt att läsa eftersom jag nu när jag är utskriven tänker "det där är ju helt sjukt, är det där verkligen tillåtet". Det där har jag varit en del av och jag är helt maktlös nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag tänker på när Eva eller vad hon heter som är chef (?) var på besök på Eken så sa hon "här skulle jag tycka det kändes tryggt att ha mina barn". En sån kommentar bevisar ju vilken bild folk får av Eken och det bevisar även att allt inte är som det ska. Det är den bilden t ex G med personal ger de som ser Eken utifrån. Det verkade heller inte helt okey att hon skulle känna sig trygg med att ha sina barn inlåsta på det sättet...
Jag kan tänka mig hur era möten med G och personal kan se ut, jag vet ju hur det sett ut på mina behandlingskonferenser. G har kunnat säga PRECIS vad som helst, som hon tycker låter bra, och alla andra (utom jag) har trott på hennes ord bara för hon har den position hon har (G har rätt, hon vet vad hon pratar om). Självklart kan hon göra samma sak med andra då. Och de kallar mig manipulerande...
Jag tycker det är helt galet att ungdomarna på Eken vant sig vid den miljö som är på Eken för den är allt ifrån mänsklig. Personalen som bemöter och behandlar de inskrivna som om de vore djur eller monster.

Jag läste någonstans någonting om vad som hänt på höjden, att den "gamla behandlingsmetoden" fanns kvar. Med isolering och sitta på sängkanten osv... Det är såna saker som man lägger märke till, det är sånt som är tydligt och går att peka på, därför är det lätt att förändra och förbättra sånt. Men sådant som ligger och gror och skaver under ytan, det som ingen ser, läggs det heller inte ner tid och energi på. Det är som att det som inte syns finns inte. Men en sån sak kan ju vara minst lika viktig och avgörande.
Det är så lätt för personalen att med ord berätta saker för andra utomstående och få dem att vinna deras förtroende.

En sak till jag reagerade på bara igår... R var och hälsade på mig och hon berättade glatt att hon och två personal till varit och "shoppat". Först antog jag att de handlat till sig själva men sedan berättade hon att det hade gått bra för Ljungbacken i år så de hade fått pengar över. De hade handlat nya möbler o sånt. Hon sa "det är så roligt att handla när man inte behöver titta på priserna!". Hon menade att när man handlar privat så måste man ju kolla på priserna för att se om man har råd men när man handlar till Eken så får det kosta vad det kostar vill... Jag tänkte då, varför handlade de upp alla de pengarna de tjänat in på sånt? Varför inte istället göra någonting åt t ex gympasalen så att fler VILL gå dit och RÖRA på sig ibland, eller göra utflykter, åka någonstans. Och om man nu tvunget måste ha alla de nya möblerna för att "snygga till" på avdelningen, varför inte ta med ungdomar ut och låta dem vara med och välja ut, då finns det i alla fall en mening med att inte titta på priserna för då känner sig ju ungdomarna också delaktiga i hur det ser ut "hemma hos dem".

Jag menar inte att ni dragit fel slutsatser i det ni skrivit i rapporten men min känsla är att problemen blir undanstökade. Även om du är gammal så har jag fått känslan av att du tar det jag säger lite på allvar i alla fall och du och andra lär er säkert, men vad gör man åt det då? Ungdomar som sitter på institutioner skiter väl fullständigt i hur mycket alla andra runt omkring lär sig när de får stå ut med att "det är såhär det är, det finns inget att göra åt det".
Att ni skrivit ganska exakt vad vi sagt tycker jag är bra eftersom det är vad vi sagt och det är ju viktigt att det kommer fram..

Jag skulle kunna skriva en hel roman om allt detta men du ska ju orka läsa det också!

Mvh, Anna